Videnskaben Atlas - Användarbidrag [sv]

Diskussion:Köping

2015-12-15T17:20:30Z

Rockin magellan:

Skönt att någon med lokalkännedom tog tag i den här.

Ja den har hängt lite som ett ok på mig men nu är det gjort. glad att den är där nu och kommer förhoppningsvis komplettera lite i framtiden om jag får tag i några bra anekdoter. Den enda punkare jag kan namnet på från Köping kallades Bög-Mange och det känns lite daterat att ta med. Antar att det faller på mig att göra Fagersta också och har inte riktigt bestämma om jag ska köra på en eller dela upp på flera platser. Känner lite för många lite för bra för att kunna göra en objektiv bedömning av vad som är roligt och/eller för privat. Men att Pontus slutade med kalsonger efter Kreator -89 tror jag gärna han bjuder på.

Han lär väl om inte annat kunna vifta bort det som en vansinnig skröna om någon frågar honom.

Diskussion:Köping

2015-12-15T14:17:06Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Skönt att någon med lokalkännedom tog tag i den här.'

Skönt att någon med lokalkännedom tog tag i den här.

Tibble Bowlinghall

2015-12-15T12:54:07Z

Rockin magellan:

Tibble Bowlinghall var ett nöjespalats beläget i Täby centrum på 1980-talet. På palatset jobbade makarna Bert och Kerstin och deras lilla grabb Åke. Denne Åke skulle sedermera komma att bilda mangelbandet Mob 47 och använda bowlinghallen som rep- och inspelningslokal för ett flertal band som Crudity, Protes Bengt och Discard. Bowlingstudion, som den kallades, kom att bli avgörande för svensk hardcore under 1980-talet. Utan studion hade exporten av kvallemangel hämmats. Så var det i alla fall i början. Men att ha sitt band repande i ett nöjespalats har också sina nackdelar. Det blev uppenbart när Åke blev så pass vass på att rulla klot att han fattade det avgörande beslutet att sadla om, från rå punkare till cool bowlare, och fokusera all sin energi på att bli lika framstående inom klotrullande som inom kängsolande. Det innebar slutet på bowlingstudion, och början på Stockholms råare musikscens till synes ändlösa ökenvandring, som bröts först när Petter släppte ''Mitt sjätte sinne'' år 1998.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Täby]] [[Kategori: Hardcore]]

Tibble Bowlinghall

2015-12-15T10:50:26Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Tibble Bowlinghall var ett nöjespalats beläget i Täby centrum på 1980-talet. På palatset jobbade makarna Bert och Kerstin och deras lilla grabb Åke. Denne Åke skulle se...'

Tibble Bowlinghall var ett nöjespalats beläget i Täby centrum på 1980-talet. På palatset jobbade makarna Bert och Kerstin och deras lilla grabb Åke. Denne Åke skulle sedermera komma att bilda mangelbandet Mob 47 och använda bowlinghallen som rep- och inspelningslokal för ett flertal band som Crudity, Protes Bengt och Discard. Bowlingstudion, som den kallades, kom att bli avgörande för svensk hardcore under 1980-talet. Utan studion hade exporten av kvallemangel hämmats. Så var det i alla fall i början. Men att ha sitt band repande i ett nöjespalats har också sina nackdelar. Det blev uppenbart när Åke blev så pass vass på att rulla klot att han fattade det avgörande beslutet att sadla om, från rå punkare till cool bowlare, och fokusera all sin energi på att bli lika framstående inom klotrullande som inom kängsolande. Det innebar slutet på bowlingstudion, och början på Stockholms musikscens till synes ändlösa ökenvandring.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Täby]] [[Kategori: Hardcore]]

Sveavägen 90

2015-12-14T09:22:55Z

Rockin magellan:

Han går gärna genom Observatorielunden på vägen till sitt kontor på Sveavägen 90. Varje gång han gör det (några gånger i veckan) ställer han sig på den buckliga parkens högsta topp, lägger armarna i kors och tittar ut över centrala Stockholm. Meditativt stänger han sedan sina ögon och sträcker ut armarna så han står som ett kors, i vad som för en utomstående måste se ut som en sorts bön. I Stefan Carléns inre ser han sig själv med vingar. I ena handen håller han en vågskål, i den andra ett flammande svärd som han föreställer sig kallas "White Justice". Det låter ganska rassigt, men han känner inte att han själv har valt det, det bara kom till honom. Han står så ett tag, och låter sin inre gudomliga blick svepa över Stockholm.

Han ser plågade själar. En tant står på Pressbyrån i Solna, hon har jobbat 6 timmar utan rast. Hennes tantanklar, insvepta i brun nylon, är svullna och ömma. En ung kvinna med invecklad frisyr har stukat sin handled efter att en låda v-ringade tishor med pantertryck föll över henne på Bik Bok i Sundbyberg. Så många handelsanställda lider där ute, tänker Stefan. Som ekonomiansvarig på Handelsanställdas förbund önskar han att han med White Justice kunde skilja orättvisans huvud från dess kropp. Men ibland känner han sig maktlös, där han sitter med sina kalkyler på sitt kontor. Så långt från allt.

Han formar sin mun som ett O och stämmer upp i ett klagande valläte som ekar över lunden. Han vaggar sakta, sida till sida, och absorberar alla handelsanställdas smärta tills hans röst förvrids till ett kvidande falsett. Han segnar ihop, som en ståtlig ballonghund drabbad av pyspunka. Han andas djupt och söker inom sig själv. Söker efter en plats i sitt minne där han var stark. Minnets vindlande strömmar drar honom till Kristinehamns 80-tal. Där var han stark. Han stod på scen, på pizzeria La Gondolas övervåning. Han var världens härskare när han sjöng. De spelade förband till Avskum. Kanske var det dumt att döpa bandet till Slaskfittorna, det är svårt att förklara idag. Men han känner sig fortfarande som en åskvigg när han för sig själv sjunger "Hon ville bara ha kuk". Först viskande, det är allt han mäktar med. Sedan lite högre, i takt med att han börjar resa sig igen. Inom sekunder står han rakryggad och mässar euforiskt. En ny dag har grytt, han knäpper med fingrarna i takt när han glider in på Sveavägen 90 och blinkar kaxigt åt Sven i receptionen. Minnena från Slaskfittorna är som Karlsson på takets propeller, de bär honom fram genom livet.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Stockholm]] [[Kategori: Könsrock]]

Sveavägen 90

2015-12-14T09:22:19Z

Rockin magellan:

Han går gärna genom Observatorielunden på vägen till sitt kontor på Sveavägen 90. Varje gång han gör det (några gånger i veckan) ställer han sig på den buckliga parkens högsta topp, lägger armarna i kors och tittar ut över centrala Stockholm. Meditativt stänger han sedan sina ögon och sträcker ut armarna så han står som ett kors, i vad som för en utomstående måste se ut som en sorts bön. I Stefan Carléns inre ser han sig själv med vingar. I ena handen håller han en vågskål, i den andra ett flammande svärd som han föreställer sig kallas "White Justice". Det låter ganska rassigt, men han känner inte att han själv har valt det, det bara kom till honom. Han står så ett tag, och låter sin inre gudomliga blick svepa över Stockholm.

Han ser plågade själar. En tant står på Pressbyrån i Solna, hon har jobbat 6 timmar utan rast. Hennes tantanklar, insvepta i brun nylon, är svullna och ömma. En ung kvinna med invecklad frisyr har stukat sin handled efter att en låda v-ringade tishor med pantertryck föll över henne på Bik Bok i Sundbyberg. Så många handelsanställda lider där ute, tänker Stefan. Som ekonomiansvarig på Handelsanställdas förbund önskar han att han med White Justice kunde skilja orättvisans huvud från dess kropp. Men ibland känner han sig maktlös, där han sitter med sina kalkyler på sitt kontor. Så långt från allt. Han formar sin mun som ett O och stämmer upp i ett klagande valläte som ekar över lunden. Han vaggar sakta, sida till sida, och absorberar alla handelsanställdas smärta tills hans röst förvrids till ett kvidande falsett. Han segnar ihop, som en ståtlig ballonghund drabbad av pyspunka. Han andas djupt och söker inom sig själv. Söker efter en plats i sitt minne där han var stark. Minnets vindlande strömmar drar honom till Kristinehamns 80-tal. Där var han stark. Han stod på scen, på pizzeria La Gondolas övervåning. Han var världens härskare när han sjöng. De spelade förband till Avskum. Kanske var det dumt att döpa bandet till Slaskfittorna, det är svårt att förklara idag. Men han känner sig fortfarande som en åskvigg när han för sig själv sjunger "Hon ville bara ha kuk". Först viskande, det är allt han mäktar med. Sedan lite högre, i takt med att han börjar resa sig igen. Inom sekunder står han rakryggad och mässar euforiskt. En ny dag har grytt, han knäpper med fingrarna i takt när han glider in på Sveavägen 90 och blinkar kaxigt åt Sven i receptionen. Minnena från Slaskfittorna är som Karlsson på takets propeller, de bär honom fram genom livet.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Stockholm]] [[Kategori: Könsrock]]

Sveavägen 90

2015-12-14T06:17:00Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Han går gärna genom Observatorielunden på vägen till sitt kontor på Sveavägen 90. Varje gång han gör det (några gånger i veckan) ställer han sig på den buckliga pa...'

Han går gärna genom Observatorielunden på vägen till sitt kontor på Sveavägen 90. Varje gång han gör det (några gånger i veckan) ställer han sig på den buckliga parkens högsta topp, lägger armarna i kors och tittar ut över centrala Stockholm. Meditativt stänger han sedan sina ögon och sträcker ut armarna så han står som ett kors, i vad som för en utomstående måste se ut som en sorts bön. I Stefan Carléns inre ser han sig själv med vingar. I ena handen håller han en vågskål, i den andra ett flammande svärd som han föreställer sig kallas "White Justice". Det låter ganska rassigt, men han känner inte att han själv har valt det, det bara kom till honom. Han står så ett tag, och låter sin inre gudomliga blick svepa över Stockholm. Han ser plågade själar. En tant står på Pressbyrån i Solna, hon har jobbat 6 timmar utan rast. Hennes tantanklar, insvepta i brun nylon, är svullna och ömma. En ung kvinna med invecklad frisyr har stukat sin handled efter att en låda v-ringade tishor med pantertryck föll över henne på Bik Bok i Sundbyberg. Så många handelsanställda lider där ute, tänker Stefan. Som ekonomiansvarig på Handelsanställdas förbund önskar han att han med White Justice kunde skilja orättvisans huvud från dess kropp. Men ibland känner han sig maktlös, där han sitter med sina kalkyler på sitt kontor. Så långt från allt. Han formar sin mun som ett O och stämmer upp i ett klagande valläte som ekar över lunden. Han vaggar sakta, sida till sida, och absorberar alla handelsanställdas smärta tills hans röst förvrids till ett kvidande falsett. Han segnar ihop, som en ståtlig ballonghund drabbad av pyspunka. Han andas djupt och söker inom sig själv. Söker efter en plats i sitt minne där han var stark. Minnets vindlande strömmar drar honom till Kristinehamns 80-tal. Där var han stark. Han stod på scen, på pizzeria La Gondolas övervåning. Han var världens härskare när han sjöng. De spelade förband till Avskum. Kanske var det dumt att döpa bandet till Slaskfittorna, det är svårt att förklara idag. Men han känner sig fortfarande som en åskvigg när han för sig själv sjunger "Hon ville bara ha kuk". Först viskande, det är allt han mäktar med. Sedan lite högre, i takt med att han börjar resa sig igen. Inom sekunder står han rakryggad och trallar muntert. En ny dag har grytt, han knäpper med fingrarna i takt när han glider in på Sveavägen 90 och blinkar kaxigt åt Sven i receptionen. Minnena från Slaskfittorna är som Karlsson på takets propeller, de bär honom fram genom livet.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Stockholm]] [[Kategori: Könsrock]]

Diskussion:Målilla

2015-12-11T13:35:42Z

Rockin magellan:

Det här kräver lite bevandring inom buskisrocken, men roligt! /Lennart Hellsings fortfarande varma lik

Tvivlar på att någon utanför den här kretsen kommer fatta alla artiklar men det tycker jag är kul. Den här låttexten har dessutom beefheartnivå på surrealismen tycker jag så bra om fler får upp ögonen för. /Börje Lundin

Det här flög över huvudet på mig, men jag tycker bara att det är kul att få vara med. // Helena Bergström

Ja den som inte tycker det är kul med new york-hardcores centralgestalter 1993 - 2000 är ju redan exkluderad från 90 % av innehållet, så särskilt brett blir det inte ändå. // Janne-Loco Carlsson

Diskussion:Målilla

2015-12-11T13:27:37Z

Rockin magellan:

Det här kräver lite bevandring inom buskisrocken, men roligt! /Lennart Hellsings fortfarande varma lik

Tvivlar på att någon utanför den här kretsen kommer fatta alla artiklar men det tycker jag är kul. Den här låttexten har dessutom beefheartnivå på surrealismen tycker jag så bra om fler får upp ögonen för. /Börje Lundin

Det här flög över huvudet på mig, men jag tycker bara att det är kul att få vara med. // Helena Bergström

Ja de som inte tycker det är kul med new york-hardcores centralgestalter 1993 - 2000 är ju redan exkluderad från 90 % av innehållet, så särskilt brett blir det inte ändå. // Janne-Loco Carlsson

Ulan-Ude

2015-12-11T08:48:05Z

Rockin magellan:

I den sibiriska regionen Burjatien, längst med den transsibiriska järnvägen, ligger staden Ulan-Ude. Staden är den tredje största i östra Sibirien, med sina ca 450.000 invånare. Under sovjettiden förärades staden med världens största Leninhuvud, en nätt bronsklump som väger in på 42.000 kilogram. Från staden kommer även punkbandet ORGAZM NOSTRADAMUSA (Nostradamus orgasm) vars exploitedinfluerade fulpunk blev populär i Ryssland i början av 2000-talet. Internationellt blev bandet tragiskt nog mest känt i och med två av bandmedlemmarnas frånfälle. Gitarristen Abba blev mördad av skinnskallar från Moskva. De gav den sibiriske strängbändaren en flaska vodka, som visade sig innehålla batterisyra. Sångaren Ugol dog i St. Petersburg av en dödlig cocktail bestående av piller och alkohol. Minnet av OGAZM NOSTRADAMUSA kan sägas vara stadens andra monument, näst Leninhuvudet. Vladimir Iljitj Uljanov Lenins bronskranium är ett monument över ett totalitärt förflutet, som väcker både känslor av skräck och nostalgi hos Ryssarna. ORGAZM NOSTRADAMUSA och dess döda medlemmar är ett monument över hur fjantiga alla västvärldens punkare är i jämförelse med Rysslands motsvarigheter.

[[Kategori: Ryssland]] [[Kategori: Ulan-Ude]] [[Kategori: Punk]]

Ulan-Ude

2015-12-11T08:44:06Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'I den sibiriska regionen Burjatien, längst med den transsibiriska järnvägen, ligger staden Ulan-Ude. Staden är den tredje största i östra Sibirien, med sina ca 450.000 i...'

I den sibiriska regionen Burjatien, längst med den transsibiriska järnvägen, ligger staden Ulan-Ude. Staden är den tredje största i östra Sibirien, med sina ca 450.000 invånare. Under sovjettiden förärades staden med världens största Leninhuvud som väger in på nätta 42.000 kilogram. Från staden kommer även punkbandet ORGAZM NOSTRADAMUSA (Nostradamus orgasm) vars exploitedinfluerade fulpunk blev populär i Ryssland i början av 2000-talet. Internationellt blev bandet tragiskt nog mest känt i och med två av bandmedlemmarnas frånfälle. Gitarristen Abba blev mördad av skinnskallar från Moskva. De gav den sibiriske strängbändaren en flaska vodka, som visade sig innehålla batterisyra. Sångaren Ugol dog i St. Petersburg av en dödlig cocktail bestående av piller och alkohol. Minnet av OGAZM NOSTRADAMUSA kan sägas vara stadens andra monument, näst Leninhuvudet. Vladimir Uljanov Lenins bronskranium är ett monument över ett totalitärt förflutet, som väcker både känslor av skräck och nostalgi hos Ryssarna. ORGAZM NOSTRADAMUSA och dess döda medlemmar är ett monument över hur fjantiga alla västvärldens punkare är i jämförelse med Rysslands motsvarigheter.

[[Kategori: Ryssland]] [[Kategori: Ulan-Ude]] [[Kategori: Punk]]

Diskussion:Mull Head

2015-12-11T08:16:41Z

Rockin magellan:

Artikel nr 100, bitches! /Nigel Farage

Woop woop!

Diskussion:Peel Acres

2015-12-09T08:09:31Z

Rockin magellan:

Bwahahahaha /Desmond Tutu

Bra Alan Partridge-feeling! //Rockzone 2250 AD

Reitknechtstraße 6

2015-12-08T19:07:27Z

Rockin magellan:

En improviserad kommunikationscentral, Madballs turnébuss. Hamburg, 2014. Hoya Roc håller en mikrofon i sina svettiga händer. Den är kopplad till hans smart phone. Han går igenom vad han måste säga. Kvällen innan meddelades att de och Agnostic Front ställde in sin spelning i Aten. Grekland, mitt i en ekonomisk kris, kokade efter beslutet. Hoya kände precis som grekerna, att vad ett land i kris behöver är mer unity och gungiga basgångar, inte mindre. Nätet hade svämmat över av hatfyllda kommentarer riktade mot banden efter att nyheten kommit ut. Han behövde lösa det här. Han behövde hålla ett tal som förklarade inte bara de turnerande hardcorebandens ekonomiska begränsningar, utan även den mänskliga naturen. Säkerligen skulle Platons och Sokrates arvtagare förstå att livet inte alltid är möjligt att kalkylera och beräkna. Och om det vore det, skulle det kunna kallas mänskligt liv? Istället borde man kunna fröjdas åt kaoset, eftersom det är det mänskligaste av tillstånd. Han tryckte på ikonen som signalerade "inspelning", harklade sig och tog till orda:

"Medborgare av Grekland. Hör mig, en enfaldig man vid namn Hoya Roc. Jag talar till er i sak av basist i Madball. Men också som människa. Jag vill presentera mitt herrskap med ett förtröstans budskap i denna tid, ge en dionysisk dimension till det lidande ni befinner er i. Tillåt mig parafrasera Dostojevskij när jag säger att människan älskar att skapa och bygga vägar, det är utom all tvivel. Men hur kommer det sig då att att hon så lidelsefullt älskar också förödelse och kaos? Kan inte skälet vara att att hon själv känner en instinktiv rädsla att nå fram till målet och fullborda det byggnadsverk hon håller på att skapa? Visserligen gör inte människan annat än att söka efter två gånger två är fyra, hon seglar över oceaner, offrar sitt liv i detta sökande, men att finna, att verkligen nå fram till det hon söker, det inger henne faktiskt en sorts rädsla. Så när vår spelning på AN Cub blev inställd, kan ni kanske se det som ett frustrerande brott i den ekvation livet riskerar att reduceras till?"

Efter sitt inledande stycke redogjorde Hoya Roc i minutiös detalj för Madballs bokföring de senaste tio åren, och på så sätt begripliggöra för publiken att de förvisso också gått igenom sina elddop. Därefter skickade han ut sitt meddelande i cyberspace, hoppfull om att det skulle lugna massorna.

[[Kategori: Tyskland]] [[Kategori: Hardcore]]

Reitknechtstraße 6

2015-12-08T09:27:29Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'En improviserad kommunikationscentral, Madballs turnébuss. Hamburg, 2014. Hoya Roc håller en mikrofon i sina svettiga händer. Den är kopplad till hans smart phone. Han gå...'

En improviserad kommunikationscentral, Madballs turnébuss. Hamburg, 2014. Hoya Roc håller en mikrofon i sina svettiga händer. Den är kopplad till hans smart phone. Han går igenom vad han måste säga. Kvällen innan meddelades att de och Agnostic Front ställde in sin spelning i Aten. Grekland, mitt i en ekonomisk kris, kokade efter beslutet. Hoya kände precis som grekerna, att vad ett land i kris behöver är mer unity och gungiga basgångar, inte mindre. Nätet hade svämmat över av hatfyllda kommentarer riktade mot banden efter att nyheten kommit ut. Han behövde lösa det här. Han behövde hålla ett tal som förklarade inte bara de turnerande hardcorebandens ekonomiska begränsningar, utan även den mänskliga naturen. Säkerligen skulle Platons och Sokrates arvtagare förstå att livet inte alltid är möjligt att kalkylera och beräkna. Och om det vore det, skulle det kunna kallas mänskligt liv? Istället borde man kunna fröjdas åt kaoset, eftersom det är det mänskligaste av tillstånd. Han tryckte på ikonen som signalerade "inspelning", harklade sig och tog till orda:

"Medborgare av Grekland. Hör mig, en enfaldig man vid namn Hoya Roc. Jag talar till er i sak av basist i Madball. Men också som människa. Jag vill presentera mitt herrskap med ett förtröstans budskap i denna tid, ge en dionysisk dimension till det lidande ni befinner er i. Tillåt mig parafrasera Dostojevskij när jag säger att människan älskar att skapa och bygga vägar, det är utom all tvivel. Men hur kommer det sig då att att hon så lidelsefullt älskar också förödelse och kaos? Kan inte skälet vara att att hon själv känner en instinktiv rädsla att nå fram till målet och fullborda det byggnadsverk hon håller på att skapa? Visserligen gör inte människan annat än att söka efter två gånger två är fyra, hon seglar över oceaner, offrar sitt liv i detta sökande, men att finna, att verkligen nå fram till det hon söker, det inger henne faktiskt en sorts rädsla. Så när vår spelning på AN Cub blev inställd, kan ni kanske se det som ett frustrerande brott i den ekvation livet riskerar att reduceras till?"

Efter sitt inledande stycke redogjorde Hoya Roc i minutiös detalj för Madballs bokföring de senaste tio åren, så begripliggöra för publiken att de förvisso också gått igenom sina elddop. Därefter skickade han ut sitt meddelande i cyberspace, hoppfull om lugna massorna.

[[Kategori: Tyskland]] [[Kategori: Hardcore]]

Diskussion:Puerto Rico

2015-12-03T13:08:23Z

Rockin magellan:

Var har du inhämtat den här anekdoten? Vi borde ju göra ett separat NYHC-atlas.

Googlade "Vinnie Stigma favorite food" och fick upp denna där han bland annat dementerar att han gör hardcorescenens bästa köttbullar: http://noisey.vice.com/blog/vinnie-stigma-of-agnostic-front-the-self-proclaimed-first-new-york-punk

Bra intervju! Han verkar gå på en massa uppåtgrejer. Men också inspirerande, Pasta fazool lät mycket gott!

Valand

2015-12-03T12:53:58Z

Rockin magellan:

Valand är en anrik rockklubb i Göteborg. I mitten av 00-talet spelade Tomas Ledin live där efter att ha druckit en alkoholmängd motsvarande 10-15 starköl. Varför hade han gjort det? Han visste ju själv att hans gräns för att supa men ändå kunna spela ordentligt ligger vid tre mellis utspritt över lika många timmar. Men den dagen var Tomas Ledin extra nervös, eftersom han skulle framföra ett medley med svenska rockklassiker live på Valand. Så Tomas grundade ordentligt redan vid lunch, en starköl och en whiskyjagare till oxpytten på Hard Rock Café och sen bar det av till avenyns bistros för intag av Riesling och starköl om vartannat i ett rasande tempo. Han drog sig till minnes sin uppväxt, som tonåring i pubstaden Östersund och mässade tyst "Ja, ja, du kan lita på mig", som för att meditera sig till tillförsikt. Det är ingen liten sak, att göra covers på Nationalteatern i Göteborg, men han skulle göra det.

Sex timmar senare står han där, med sin bästa vita blus. Han kände sig som en örn inför sparvar. Efter att ha ropat ut till publiken "nu kör vi lite svenska rockklassiker" vidtog en av svensk rocks stora stunder, fångad på ljudfil vid namn 'Tomas Ledin packad på Valand'.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Göteborg]] [[Kategori: Rock]]

Valand

2015-12-03T12:52:06Z

Rockin magellan:

Valand är en anrik rockklubb i Göteborg. I mitten av 00-talet spelade Tomas Ledin live där efter att ha druckit en alkoholmängd motsvarande 10-15 starköl. Varför hade han gjort det? Han visste ju själv att hans gräns för att supa men ändå kunna spela ordentligt ligger vid tre mellis utspritt över lika många timmar. Men den dagen var Tomas Ledin extra nervös, eftersom han skulle framföra ett medley med svenska rockklassiker live på Valand. Så Tomas grundade ordentligt redan vid lunch, en starköl och en whiskyjagare till oxpytten på Hard Rock Café och sen bar det av till avenyns bistros för intag av Riesling och starköl om vartannat i ett rasande tempo, han mindes sin uppväxt, som tonåring i pubstaden Östersund. "Ja, ja, du kan lita på mig" mumlade han, som för att meditera sig till tillförsikt. Det är ingen liten sak, att göra covers på Nationalteatern i Göteborg, men han skulle göra det.

Sex timmar senare står han där, med sin bästa vita blus. Han kände sig som en örn inför sparvar. Efter att ha ropat ut till publiken "nu kör vi lite svenska rockklassiker" vidtog en av svensk rocks stora stunder, fångad på ljudfil vid namn 'Tomas Ledin packad på Valand'.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Göteborg]] [[Kategori: Rock]]

Valand

2015-12-03T12:51:12Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Valand är en anrik rockklubb i Göteborg. I mitten av 00-talet spelade Tomas Ledin live där efter att ha druckit en alkoholmängd motsvarande 10-15 starköl. Varför hade ha...'

Valand är en anrik rockklubb i Göteborg. I mitten av 00-talet spelade Tomas Ledin live där efter att ha druckit en alkoholmängd motsvarande 10-15 starköl. Varför hade han gjort det? Han visste ju själv att hans gräns för att supa men ändå kunna spela ordentligt ligger vid tre mellis utspritt över lika många timmar. Men den dagen var Tomas Ledin extra nervös, eftersom han skulle framföra ett medley med svenska rockklassiker live på Valand. Så Tomas grundade ordentligt redan vid lunch, en starköl och en whiskyjagare till oxpytten på Hard Rock Café och sen bar det av till avenyns bistros för intag av Riesling och starköl om vartannat i ett rasande tempo, han mindes sin uppväxt, som tonåring i pubstaden Östersund. "Ja, ja, du kan lita på mig" mumlade han, som för att meditera sig till tillförsikt. Det är ingen liten sak, att göra covers på Nationalteatern i Göteborg, men han skulle göra det.

Sex timmar senare står han där, med sin bästa vita blus. Han kände sig som en örn inför sparvar. Efter att ha ropat ut till publiken "nu kör vi lite svenska rockklassiker" vidtog en av svensk rocks stora stunder.

[[Kategori: Sverige]] [[Kategori: Göteborg]] [[Kategori: Rock]]

Diskussion:Puerto Rico

2015-12-03T11:32:40Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Var har du inhämtat den här anekdoten? Vi borde ju göra ett separat NYHC-atlas.'

Var har du inhämtat den här anekdoten? Vi borde ju göra ett separat NYHC-atlas.

Even Flow Bar and Grill

2015-12-03T09:00:57Z

Rockin magellan:

Hoya Roc svepte in sig i sin marinblå windbreaker med Galenbollen på bröstet, tog långsamt på sig sin NYHC-snapback och drack därefter beslutsamt upp sitt beaujolais innan han lämnade Even Flow Bar and Grill. Året var 2014 och han hade bevittnat fred stiftas. Slapshot gick just av en scen i New York för första gången på 18 år. Många hårda ord hade utväxlats mellan honom och Choke, sångare i Slapshot sen 1996. Han uppskattade inte krig, men han visste när det krävdes. Och när någon sagt att han spelar fjantig hardcore, som Choke gjort, måste det bli krig. Och han hade sett till att Choke och hans band inte kom över stadsgränsen i nästan två decennier. Men han hade också varit man nog att söka fredens väg efter att Choke bett om ursäkt i en Youtube-video. Nu var freden fullbordad och livet kunde gå vidare. Han fällde en tår, för han hade trots allt förlorat sin vänskap med Choke i den utdragna konflikten, och alla avbrutna kontakter människor emellan är värda att begråtas. Det är ett kosmos som slutar upphöra. När han väl kommit ut i den muggiga Long Island-luften bad han en bön och lämnade ett knippe vita vallmo på trottoaren. Kultur hade segrat över natur, människa över best, fred över krig. Hardcore unity över allt annat. Dimman var tjock, att se Hoya vanka in i väggen av grådaskigt vitt, var som att se ett plommon omsorgsfullt sänkas ned i en skål mjölk. Sen var han borta.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Diskussion:Even Flow Bar and Grill

2015-12-03T08:58:54Z

Rockin magellan:

Vilken litterär nivå! /J

Här siktar vi mot stjärnorna! //Maggie

Even Flow Bar and Grill

2015-12-03T08:58:21Z

Rockin magellan:

Hoya Roc svepte in sig i sin marinblå windbreaker med Galenbollen på bröstet, tog långsamt på sig sin NYHC-snapback och drack därefter beslutsamt upp sitt beaujolais innan han lämnade Even Flow Bar and Grill. Året var 2014 och han hade bevittnat fred stiftas. Slapshot gick just av en scen i New York för första gången på 18 år. Många hårda ord hade utväxlats mellan honom och Choke, sångare i Slapshot sen 1996. Han uppskattade inte krig, men han visste när det krävdes. Och när någon sagt att han spelar fjantig hardcore, som Choke gjort, måste det bli krig. Och han hade sett till att Choke och hans band inte kom över stadsgränsen i nästan två decennier. Men han hade också varit man nog att söka fredens väg efter att Choke bett om ursäkt i en Youtube-video. Nu var freden fullbordad och livet kunde gå vidare. Han fällde en tår, för han hade trots allt förlorat sin vänskap med Choke i den utdragna konflikten, och alla avbrutna kontakter människor emellan är värda att begråtas. Det är ett kosmos som slutar upphöra. När han väl kommit ut i den muggiga Long Island-luften bad han en bön och lämnade ett knippe vita vallmo på trottoaren. Kultur hade segrat över natur, människa över best, fred över krig. Hardcore unity över allt annat. Dimman var tjock, att se Hoya vanka in i väggen av grådaskigt vitt, var som att se ett plommon omsorgsfullt sänkas ned i en skål mjölk.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Even Flow Bar and Grill

2015-12-03T07:18:33Z

Rockin magellan:

Hoya Roc svepte in sig i sin marinblå windbreaker med Galenbollen på bröstet, tog långsamt på sig sin NYHC-snapback och drack därefter beslutsamt upp sitt beaujolais innan han lämnade Even Flow Bar and Grill. Året var 2014 och han hade bevittnat fred stiftas. Slapshot gick just av en scen i New York för första gången på 18 år. Många hårda ord hade utväxlats mellan honom och Choke, sångare i Slapshot sen 1996. Han uppskattade inte krig, men han visste när det krävdes. Och när någon sagt att han spelar fjantig hardcore, som Choke gjort, måste det bli krig. Och han hade sett till att Choke och hans band inte kom över stadsgränsen i nästan två decennier. Men han hade också varit man nog att söka fredens väg efter att Choke bett om ursäkt i en Youtube-video. Nu var freden fullbordad och livet kunde gå vidare. Han fällde en tår, för han hade trots allt förlorat sin vänskap med Choke i den utdragna konflikten, och alla avbrutna kontakter människor emellan är värda att begråtas. Det är ett kosmos som slutar upphöra. När han väl kommit ut i den muggiga Long Island-luften bad han en bön och lämnade ett knippe vita vallmo på trottoaren. Kultur hade segrat över natur, människa över best, fred över krig. Hardcore unity över allt annat. Dimman, tjock som plommonkräm, till synes svalde Hoya Roc, när han stegade ut i natten.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Even Flow Bar and Grill

2015-12-02T16:28:11Z

Rockin magellan:

Versaille, Roskilde, Brömsebro. Platser där stridsyxor begravts, och människor lagt sina skillnader åt sidan för att enas på vägen mot ett större ändamål. Even Flow Bar and Grill är också en sån plats. Det var där Slapshot år 2014 stod på scenen i New York för första gången på 18 år. Anledningen att de hållit sig borta så länge var att Slapshots sångare Choke 1994 baktalat Madball och antytt att de spelade fjantig hardcore. I New York slog Chokes ord ner som en bomb. Madball, som vuxit upp på Chokes band Negative FX och Last Rights blev förkrossade.

Hoya Roc vred sig i sängen natten han fick höra om förräderiet. Maran red honom. När han vaknade nästa dag drog han en kniv över sin handflata tills blod utgjutits, bad en tyst bön och grät. Venganza hade inletts, och riktiga män är inte rädda för att visa sin sorg över att behöva skada andra i kamp för att försvara sin heder. De möttes en gång, han och Choke. År 1996 i New York. Han varnade Choke för att visa sig i stan igen och tonfallet i hans ord bar sådan pondus att den iriske barberaren från Boston beslöt att det var bäst att göra så.

Men Choke slutade inte tala illa om New York. Han tillägnade till och med en låt till Hoya år 2003, 'Last Laugh'. Texten beskriver hur Hoya blir knivhuggen till döds. När Hoya, sittandes i Lord Ezecs soffgrupp hörde 'Last Laugh' första gången, fördömde han sin empati och inlevelseförmåga. Han upplevde verkligen hur Chokes röst var den kniv som texten beskrev, hur den skar in i hans kött, och han segnade ihop i en panikångestattack där i soffgruppen. En skarp doft av lavendel väckte honom, Lord Ezec stod över honom med ett potent doftsalt. Det var nog nu, tänkte han.

Det tog åratal att få till det, men som anförtrodd consigliere i New York-scenen lyckades Hoya arrangera ett läkande äktenskap. Craig Silverman som spelat gitarr i Blood for Blood och Slapshot blev värvad till Agnostic Front. Hörnstenen i Hoyas fredsmonument var lagd. Freden fullbordades då Slapshot spelade på Even Flow Bar and Grill 2014. I publiken stod Hoya Roc. Han ville inte träffa Choke, men han ville övervaka processen. Efter att Slapshot avslutat spelningen med sin cover på 'Personal Jesus' svepte Hoya in sig i sin marinblå windbreaker med Galenbollen på bröstet, bad återigen en bön och lämnade ett knippe vita vallmo på golvet. Kultur hade segrat över natur, människa över best, fred över krig. Han grät igen på vägen hem. Den här gången av ödmjukhet inför livets skönhet.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Even Flow Bar and Grill

2015-12-02T16:24:09Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Versaille, Roskilde, Brömsebro. Platser där stridsyxor begravts, och människor lagt sina skillnader åt sidan för att enas på vägen mot ett större ändamål. Even Flow...'

Versaille, Roskilde, Brömsebro. Platser där stridsyxor begravts, och människor lagt sina skillnader åt sidan för att enas på vägen mot ett större ändamål. Even Flow Bar and Grill är också en sån plats. Det var där Slapshot stod på scenen i New York för första gången på 18 år. Anledningen att de hållit sig borta så länge var att Slapshots sångare Choke talat illa om bandet Madball och antytt att de spelade fjantig hardcore. I New York slog Chokes ord ner som en bomb. Madball, som vuxit upp på Chokes band Negative FX och Last Rights blev förkrossade.

Hoya Roc vred sig i sängen den natten, riden av maran. När han vaknade nästa dag drog han en kniv över sin handflata tills blod utgjutits, bad en tyst bön och grät. Venganza hade inletts, och riktiga män är inte rädda för att visa sin sorg över att behöva skada andra i kamp för att försvara sin heder. De möttes en gång, han och Choke. År 1996 i New York. Han varnade Choke för att visa sig i stan igen och tonfallet i hans ord bar sådan pondus att den iriske kämpen från Boston beslöt att det var bäst att göra så.

Men Choke slutade inte tala illa om New York. Han tillägnade till och med en låt till Hoya, 'Last Laugh'. Texten beskriver hur Hoya blir knivhuggen till döds. När Hoya, sittandes i Lord Ezecs soffgrupp hörde sången fördömde han sin empati och inlevelseförmåga. Han upplevde hur Chokes röst var den kniv som texten beskrev, hur den skar in i hans kött, och han segnade ihop i en panikångestattack där i soffgruppen. En skarp doft av lavendel väckte honom, Lord Ezec stod över honom med ett potent doftsalt. Det var nog nu, tänkte han.

Det tog åratal att få till det, men som anförtrodd consigliere i New York-scenen lyckades Hoya arrangera ett läkande äktenskap. Craig Silverman som spelat gitarr i Blood for Blood och Slapshot blev värvad till Agnostic Front. Hörnstenen i Hoyas fredsmonument var lagd. Freden fullbordades då Slapshot spelade på Even Flow Bar and Grill 2014. I publiken stod Hoya Roc. Han ville inte träffa Choke, men han ville övervaka processen. Efter att Slapshot avslutat spelningen med sin cover på 'Personal Jesus' svepte Hoya in sig i sin marinblå windbreaker med Galenbollen på bröstet, bad återigen en bön och lämnade ett knippe vita vallmo. Kultur hade segrat över natur, människa över best, fred över krig. Han grät igen på vägen hem. Den här gången av ödmjukhet inför livets skönhet.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Diskussion:Falun

2015-12-01T13:01:40Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Bra att nån tar det första steget och skriver en RAC-artikel. Starkt //Mamama-o-maou-mau-o-mau-mau-magellan'

Bra att nån tar det första steget och skriver en RAC-artikel. Starkt //Mamama-o-maou-mau-o-mau-mau-magellan

Falun

2015-12-01T12:59:16Z

Rockin magellan:

Falun, Dalarnas andra stad efter den rediga stålorten Borlänge. Känd för sin kollapsade gruva och hemort åt bland andra Mattias Flink och Thomas Quick. Hit åker Anna Kinberg Batra för att njuta av den svenska fjällvärlden och självklart även för att lyssna på stadens musikaliska storhet Sabaton, som sjunger om svenska krigarkungar, israeliska stridsvagnar och brott mot mänskligheten på ett nationalromantiskt sätt som absolut inte ska uppfattas som högerreaktionärt. Befolkningen här kan ofta ses iklädda tröjor med små stålplattor på bröstet och detta är tydligen ett slags skydd då många är elallergiker och överkänsliga för mobilstrålning.

I likhet med Flink och Quick upplever även Sabaton att dom tyvärr blir missförstådda ibland. Till exempel tar dom inte alls politisk ställning när dom spelar för ryska separatister på den ockuperade krimhalvön eller poserar på bild med israeliska soldater. Att tro något annat är en villfarelse och djupt kränkande för alla dom historieintresserade människor som bara vill ha lite svängig hårdrock med krigstema att tagga upp sig med i bilen på väg till Kuggnäsfestivalen.
[[Kategori: Sverige]]
[[Kategori: RAC]]

Hit Single Recording Services

2015-12-01T09:05:51Z

Rockin magellan:

I El Cajon, Kalifornien, på alldagliga Friendship Drive ligger en oansenlig inspelningsstudio med det sorgligt byråkratiska namnet "Hit Single Recording Services". År 1984 spelade knarkmetalpunkarna Battalion of Saints in sin debut LP 'Second Coming' här. Det i sig gör att studion förtjänar att omnämnas. Men studion måste omnämnas av en anledning till. Battalion of Saints spelade in en cover på ''Ace of Spades'' på sin skiva. Och det har ju många gjort. Men det var här den bästa coverversionen som någonsin spelats in av Motörheads klassiker. Hur vet man att just den här versionen är den bästa? Jo för att Lemmy själv har sagt det till George Anthony, sångare i Battalion of Saints. Det är ungefär som att Sara Lidman skulle ringa upp och säga att man skrivit den mäktigaste poetiska prosan om det västerbottniska trasproletariatets liv och leverne i början av 1900-talet nånsin. Så ni fattar ju.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: El Cajon]] [[Kategori:Hardcore]]

Hit Single Recording Services

2015-11-30T23:19:42Z

Rockin magellan:

I El Cajon, Kalifornien, på alldagliga Friendship Drive ligger en oansenlig inspelningsstudio med det sorgligt byråkratiska namnet "Hit Single Recording Services". År 1984 spelade knarkmetalpunkarna Battalion of Saints in sin debut LP 'Second Coming' här. Det i sig gör att studion förtjänar att omnämnas. Men detta innebär också att det var här den bästa covern någonsin på ''Ace of Spades'' spelades in, då den är en av låtarna på ovan nämnda skiva. Hur vet man att det är den bästa coverversionen? Jo för att Lemmy själv har sagt det. Det är ungefär som att Sara Lidman skulle ringa upp och säga att man skrivit den mäktigaste poetiska prosan om det västerbottniska trasproletariatets liv och leverne i början av 1900-talet nånsin.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: El Cajon]] [[Kategori:Hardcore]]

Hit Single Recording Services

2015-11-30T23:18:54Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'I El Cajon, Kalifornien, på alldagliga Friendship Drive ligger en oansenlig inspelningsstudio. År 1984 spelade knarkmetalpunkarna Battalion of Saints in sin debut LP 'Second...'

I El Cajon, Kalifornien, på alldagliga Friendship Drive ligger en oansenlig inspelningsstudio. År 1984 spelade knarkmetalpunkarna Battalion of Saints in sin debut LP 'Second Coming' här. Det i sig gör att studion förtjänar att omnämnas. Men detta innebär också att det var här den bästa covern någonsin på ''Ace of Spades'' spelades in, då den är en av låtarna på ovan nämnda skiva. Hur vet man att det är den bästa coverversionen? Jo för att Lemmy själv har sagt det. Det är ungefär som att Sara Lidman skulle ringa upp och säga att man skrivit den mäktigaste poetiska prosan om det västerbottniska trasproletariatets liv och leverne i början av 1900-talet nånsin.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: El Cajon]] [[Kategori:Hardcore]]

Sydgeorgien

2015-11-29T00:34:34Z

Rockin magellan:

Sydgeorgien är en liten skitö som ligger något hundratal mil utanför Argentinas östkust. Som med så många andra saker som egentligen bara har ett symbolvärde har engelsmännen så klart varit framme och lagt vantarna på ön och vägrar släppa taget. Den paxades för det brittiska imperiets räkning av James Cook 1775 när han var ute på sin andra resa. Anledningen till att du antagligen inte hade koll på detta sedan tidigare är att samma resa även inspirerade till en dikt av poeten Samuel Taylor Coleridge som helt överskuggar Cooks bedrift då den i sin tur inspirerade Maiden att skriva ’ The Rime of the Ancient Mariner’ som handlar om en sjökapten som får hjälp av en albatross att hitta rätt kurs och sedan tackar pippin genom att skjuta ihjäl den. Det är en smärtsam, utdragen och fantastisk historia som varar i över 14 minuter men ingen skugga ska alltså falla över Steve Harris för det är inte han som hittat på att fågeln blir skjuten, han återger bara vad Coleridges kallhamrade hjärna kokade ihop.
[[Kategori: Storbritanniens utomeuropeiska territorier]]
[[Kategori: NWOBHM]]

Diskussion:Sydgeorgien

2015-11-29T00:33:29Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Fixade till den här åt dig //RM'

Fixade till den här åt dig //RM

Sydgeorgien

2015-11-29T00:32:46Z

Rockin magellan:

Sydgeorgien är en liten skitö som ligger något hundratal mil utanför Argentinas östkust. Som med så många andra saker som egentligen bara har ett symbolvärde har engelsmännen så klart varit framme och lagt vantarna på ön och vägrar släppa taget. Den paxades för det brittiska imperiets räkning av James Cook 1775 när han var ute på sin andra resa. Anledningen till att du antagligen inte hade koll på detta sedan tidigare är att samma resa även inspirerade till en dikt av poeten Samuel Taylor Coleridge som helt överskuggar Cooks bedrift då den i sin tur inspirerade Maiden att skriva ’ The Rime of the Ancient Mariner’ som handlar om en sjökapten som får hjälp av en albatross att hitta rätt kurs och sedan tackar pippin genom att skjuta ihjäl den. Det är en smärtsam, fantastisk och utdragen historia som varar i över 14 minuter men ingen skugga ska alltså falla över Steve Harris för det är inte han som hittat på att fågeln blir skjuten, han återger bara vad Coleridges kallhamrade hjärna kokade ihop.
[[Kategori: Storbritanniens utomeuropeiska territorier]]
[[Kategori: NWOBHM]]

Diskussion:Tampa

2015-11-26T21:05:00Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Det här var informativt och bra'

Det här var informativt och bra

Patsy's pin ups beauty parlor

2015-11-25T17:59:41Z

Rockin magellan:

Hoya Roc sitter i en barberarstol i Albany, New York, 2014. En äldre herre friserar försiktigt de sträva stråna under hans haka, med den finess Hoya Roc både uppskattar och kräver av sin barberare. Men han är trots det inte glad. Utanför står hans vän Freddy Cricien och blir filmad. Deras band Madball spelar in videon till låten 'Doc Marten Stomp'. Egentligen borde han vara där ute och se hård ut bakom sin kompis Freddy. Kanske korsa armarna och överlägset titta ner mot kameran, som han brukar göra i Madballvideos. Freddy bad honom att komma ut, men han orkar inte. Han gick med på att bli filmad när han blir rakad under hakan, men det är allt de får. Om de vill kan de ha med några gamla konsertklipp där han är med, som utfyllnad. Varför är han ledsen? Igår läste han ut den medeltida novellsamlingen 'Decamerone' av Giovanni Bocaccio (1313 - 1375), och han känner sig inte på humör för att vara tuff på kamera. Berättelserna om otrohet och otyglad lust i den italienska medeltidens pestskugga lämnar honom ingen ro idag. Hans polyesterjersey med Madballs logotyp "galenbollen" på är alldeles svettig. Det känns som att han är inslagen i grisskinn. Varför behöver människor ett hot om död för att öppna sig? tänker han. Kan vi inte komma åt den frihet löftet om en snar död välsignar oss med hela tiden? Kan vi inte låtsas som att vi var i den där borgen, där alla berättar de märkligaste berättelser de har? Det är faktiskt sannolikt att en pandemi liknande pesten blir den mänskliga civilisationens undergång, eftersom vi förr eller senare kommer bli resistenta mot alla existerande former av antibiotika. Varför måste vi vänta på att slutet börjar? I nån bemärkelse har det ju redan börjat. Han börjar fundera över vad han skulle berätta. Kanske något om sin farfar som var mjölnare. Det ryktades att han hade en affär med en grevinna en gång.

Hans tankar avbryts av ett pruttljud. Mike Justian, bandets nya trummis sedan Max Weinbergs son hoppade av, har släppt sig och tittar fylld av förväntan på Hoya Roc. Mike gör sånt för att få uppmärksamhet och för att passa in i bilden av hur Madball ska vara, ett gäng äckliga idioter. Hoya Roc känner sig trött inombords. Var det allt livet blev? Han skulle kunna säga ifrån, upplysa Mike om att han blir äcklad sånt beteende. Inte bara fysiskt av lukten, men han tycker också det är frånstötande med vuxna karlar som beter sig som barn för att vinna sin omgivnings respekt. Det är uppriktigt sagt degraderande för alla inblandade. Men den vuxnes röst är bara ett eko i hans kropp. Han vet att det är för sent att ändra sig. Den bild av Hoya Roc som finns i folks medvetanden är för starkt förankrad för att ändras nu. Det smattrar till i vinylsätet när hans gas lämnar kroppen. Men den som känner Hoya Roc hör inte flatulens, utan ett sorgset rop på hjälp.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Patsy's pin ups beauty parlor

2015-11-25T17:15:56Z

Rockin magellan:

Hoya Roc sitter i en barberarstol i Albany, New York, 2014. En äldre herre friserar försiktigt de sträva stråna under hans haka, med den finess Hoya Roc både uppskattar och kräver av sin barberare. Men han är trots det inte glad. Utanför står hans vän Freddy Cricien och blir filmad. Deras band Madball spelar in videon till låten 'Doc Marten Stomp'. Egentligen borde han vara där ute och se hård ut bakom sin kompis Freddy. Kanske korsa armarna och överlägset titta ner mot kameran, som han brukar göra i Madballvideos. Freddy bad honom att komma ut, men han orkar inte. Han gick med på att bli filmad när han blir rakad under hakan, men det är allt de får. Om de vill kan de ha med några gamla konsertklipp där han är med, som utfyllnad. Varför är han ledsen? Igår läste han ut den medeltida novellsamlingen 'Decamerone' av Giovanni Bocaccio (1313 - 1375), och han känner sig inte på humör för att vara tuff på kamera. Berättelserna om otrohet och otyglad lust i den italienska medeltidens pestskugga lämnar honom ingen ro idag. Hans polyesterjersey med Madballs logotyp "galenbollen" på är alldeles svettig. Det känns som att han är inslagen i grisskinn. Varför behöver människor ett hot om död för att öppna sig? tänker han. Kan vi inte alla vara fria hela tiden? Kan vi inte låtsas som att vi var i den där borgen, där alla berättar de märkligaste berättelser de har? Det är faktiskt sannolikt att en pandemi liknande pesten blir den mänskliga civilisationens undergång, eftersom vi förr eller senare kommer bli resistenta mot alla existerande former av antibiotika. Varför måste vi vänta på att slutet börjar? I nån bemärkelse har det ju redan börjat. Han börjar fundera över vad han skulle berätta. Kanske något om sin farfar som var mjölnare. Det ryktades att han hade en affär med en grevinna en gång.

Hans tankar avbryts av ett pruttljud. Mike Justian, bandets nya trummis sedan Max Weinbergs son hoppade av, har släppt sig och tittar fylld av förväntan på Hoya Roc. Mike gör sånt för att få uppmärksamhet och för att passa in i bilden av hur Madball ska vara, ett gäng äckliga idioter. Hoya Roc känner sig trött inombords. Var det allt livet blev? Han skulle kunna säga ifrån, upplysa Mike om att han uppriktigt sagt blir äcklad sånt beteende. Inte bara fysiskt av lukten, men han tycker också det är frånstötande med vuxna karlar som beter sig som barn för att vinna sin omgivnings respekt. Det är uppriktigt sagt degraderande för alla inblandade. Men den vuxnes röst är bara ett eko i hans kropp. Han vet att det är för sent att ändra sig. Den bild av Hoya Roc som finns i folks medvetanden är för starkt förankrad för att ändras nu. Det smattrar till i vinylsätet när hans gas lämnar kroppen. Men den som känner Hoya Roc hör inte flatulens, utan ett sorgset rop på hjälp.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Patsy's pin ups beauty parlor

2015-11-25T16:44:24Z

Rockin magellan:

Hoya Roc sitter i en barberarstol i Albany, New York, 2014. En äldre herre friserar försiktigt de sträva stråna under hans haka, med den finess Hoya Roc uppskattar och kräver av sin barberare. Men han är inte glad. Utanför står hans vän Freddy Cricien och blir filmad. Deras band Madball spelar in videon till låten 'Doc Marten Stomp'. Egentligen borde han vara där ute och se hård ut bakom sin kompis Freddy. Kanske korsa armarna och överlägset titta ner mot kameran, som han brukar göra i Madballvideos. Freddy bad honom att komma ut, men han orkar inte, han gick med på att bli filmad när han blir rakad under hakan, men det är allt de får. Om de vill kan de ha med några gamla konsertklipp där han är med som utfyllnad. Igår läste han ut den medeltida novellsamlingen 'Decamerone' av Giovanni Bocaccio (1313 - 1375), och han känner sig inte på humör för att vara tuff på kamera. Berättelserna om otrohet och otyglad lust i den italienska pestsmittans skugga lämnar honom ingen ro idag. Hans polyesterjersey med Madballs logotyp "galenbollen" på är alldeles svettig. Det känns som att han är inslagen i grisskinn. Varför behöver människor ett hot om död för att öppna sig? tänker han. Kan vi inte alla vara fria hela tiden? Kan vi inte låtsas som att vi var i den där borgen, där alla berättar de märkligaste berättelser de har? Det är faktiskt sannolikt att en pandemi liknande pesten blir den mänskliga civilisationens undergång, eftersom vi förr eller senare kommer bli resistenta mot alla existerande former av antibiotika. Varför måste vi vänta på att slutet börjar? I nån bemärkelse har det redan börjat. Han börjar fundera över vad han skulle berätta. Kanske något om sin farfar, som var mjölnare, det ryktades att han hade en affär med en grevinna en gång.

Hans tankar avbryts av ett pruttljud. Mike Justian, bandets nya trummis sedan Max Weinbergs son hoppade av, har släppt sig och tittar fylld av förväntan på Hoya Roc. Mike gör sånt för att få uppmärksamhet och för att passa in i bilden av hur Madball ska vara, ett gäng äckliga idioter. Hoya Roc känner sig trött inombords. Var det allt livet blev? Han skulle kunna säga ifrån, upplysa Mike om att han uppriktigt sagt blir äcklad sånt beteende. Inte bara fysiskt, men han tycker också det är frånstötande med vuxna karlar som beter sig som barn för att vinna sin omgivnings respekt. Men den vuxnes röst är bara ett eko i hans kropp, han vet att det är för sent att ändra sig, den bild av Hoya Roc som finns i folks medvetanden är för starkt förankrad för att ändras nu. Det smattrar till i vinylsätet när hans gas lämnar kroppen. Men den som känner Hoya Roc hör inte flatulens, utan ett sorgset rop på hjälp.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Patsy's pin ups beauty parlor

2015-11-25T16:40:17Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Hoya Roc sitter i en barberarstol i Albany, New York, 2014. En äldre herre friserar försiktigt de sträva stråna under hans haka, med den finess Hoya Roc uppskattar och kr...'

Hoya Roc sitter i en barberarstol i Albany, New York, 2014. En äldre herre friserar försiktigt de sträva stråna under hans haka, med den finess Hoya Roc uppskattar och kräver av sin barberare. Men han är inte glad. Utanför står hans vän Freddy Cricien och blir filmad. Deras band Madball spelar in videon till låten 'Doc Marten Stomp'. Egentligen borde han vara där ute och se hård ut bakom sin kompis Freddy. Kanske korsa armarna och överlägset titta ner mot kameran, som han brukar göra i Madballvideos. Freddy bad honom att komma ut, men han orkar inte, han gick med på att bli filmad när han blir rakad under hakan, men det är allt. Om de vill kan de ha med några gamla konsertklipp där han är med som utfyllnad. Igår läste han ut den medeltida novellsamlingen 'Decamerone' av Giovanni Bocaccio (1313 - 1375), och han känner sig inte på humör för att vara tuff på kamera. Berättelserna som otrohet och otyglad lust i den italienska pestsmittans skugga lämnar honom ingen ro idag. Hans polyesterjersey med Madballs logotyp "galenbollen" på är alldeles svettig. Det känns som att han är inslagen i grisskinn. Varför behöver människor ett hot om död för att öppna sig, tänker han. Kan vi inte alla vara fria hela tiden? Kan vi inte låtsas som att vi var i den där borgen, där alla berättar de märkligaste berättelser de har? Han börjar fundera över vad han skulle berätta. Kanske något om sin farfar, som var mjölnare, det ryktades att han hade en affär med en grevinna en gång.

Hans tankar avbryts av ett pruttljud. Mike Justian, bandets nya trummis sedan Max Weinbergs son hoppade av, har släppt sig och tittar fylld av förväntan på Hoya Roc. Mike gör sånt för att få uppmärksamhet och för att passa in i bilden av hur Madball ska vara, ett gäng äckliga idioter. Hoya Roc känner sig trött inombords. Var det allt livet blev? Han skulle kunna säga ifrån, upplysa Mike om att han uppriktigt sagt blir äcklad sånt beteende. Inte bara fysiskt, men han tycker också det är frånstötande med vuxna karlar som beter sig som barn för att vinna sin omgivnings respekt. Men den vuxnes röst är bara ett eko i hans kropp, han vet att det är för sent att ändra sig, den bild av Hoya Roc som finns i folks medvetanden är för starkt förankrad för att ändras nu. Det smattrar till i vinylsätet när hans gas lämnar kroppen. Men den som känner Hoya Roc hör inte flatulens, utan ett sorgset rop på hjälp.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Intermediate school 145

2015-11-24T20:32:31Z

Rockin magellan:

På högstadieskolan Intermediate School 145 i Queens, New York år 1987 brukade en rundnätt gosse vid namn Jorge och en annan gosse som hette Dan spela basket med varandra. Det var kul även om Dan ibland brukade nypa Jorges bröst tills de blev lila och retas, så där som pojkar blir fostrade att göra för att uttrycka att någon är fin. Pojkarna hade en god vänskap. De pangade rutor och stal grillad kyckling från gamla italienska gubbar som hytte med näven och skrek oefterhärmliga könsordsharanger efter de små illbattingarna. Lyckligtvis var Dans pappa polis i området, så alla gubbar som klagade på sonen fick sig en uppsträckning, och sonen och hans kompis kunde fortsätta springa runt och kasta vattenballonger på tjejer med vita t-shirts och kissa på varandra i duschen.

En dag, när de spelade basket kom en annan gosse förbi. Han såg märklig ut. Han hade rakat hår, hängslen, en t-shirt nedstoppad i sina blåjeans och på fötterna ett par oxblodsfärgade Doc Martens-kängor. Det var inte en helt ovanlig stil i Queens på den tiden, men den här pojken, som var av irländsk börd och hette Jerry, var exceptionellt tanig och hade ett par utomordentligt tjocka glasögon på sig. Dan och Jorge kände honom lite sen tidigare och frågade unisont vad som var på gång. Jerry svarade i nasal ton "Mjaa, mina herrar, det förhåller sig som så, att jag ämnar starta ett kriminellt förband. Ett sorts urbana ruffianer som håller ihop som ler och långhalm, tjoar och tjimmar natten lång och emellanåt ställer till med ett hejdundrandes rabalder!" Jorge, som bara veckan innan fullbordat en passionerad läsning av Dumas 'De tre musketörerna' blev eld och lågor. Och Dan, som länge känt ett svårplacerat behov av att eskalera sina småkriminella aktiviteter kände sig plötsligt fylld av ett varmt lugn vid tanken på att vara del av Jerrys gäng. "Pero, vad ska vårt nombre vara, Jere?" frågade Jorge. "Min mormor, som uppfostrade mig, betonade alltjämt vikten av fotriktiga skor för hållningens skull, och vikten av en renrakat kranium, enär det innebär ett sorts skyddsgarant mot löss. Mitt förslag, gentlemän, är Dr Martens Skinheads. Kanske kand det förkortas DMS? Då kan vi spreja det på väggar illa kvickt och undkomma snabbare än Röda Nejlikan själv!" Jorge och Dan sträckte fram sina högerhänder, och la dem på varandra. Dan sa, "Hädanefter kan ni kalla mig Lord Ezec". Jorge sa beslutsamt "Och jag, jag är numer Hoya Roc".

Och så gick det till när det infamösa DMS-crew bildades.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Intermediate school 145

2015-11-24T11:01:46Z

Rockin magellan:

På högstadieskolan Intermediate School 145 i Queens, New York år 1987 brukade en rundnätt gosse vid namn Jorge och en annan gosse som hette Dan spela basket med varandra. Det var kul även om Dan ibland brukade nypa Jorges bröst tills de blev lila och retas, så där som pojkar blir fostrade att göra för att uttrycka att någon är fin. Pojkarna hade en god vänskap. De pangade rutor och stal grillad kyckling från gamla italienska gubbar som hytte med näven och skrek oefterhärmliga könsordsharanger efter de små illbattingarna. Lyckligtvis var Dans pappa polis i området, så alla gubbar som klagade på sonen fick sig en uppsträckning, och sonen och hans kompis kunde fortsätta springa runt och kasta vattenballonger på tjejer med vita t-shirts och kissa på varandra i duschen.

En dag, när de spelade basket kom en annan gosse förbi. Han såg märklig ut. Han hade rakat hår, hängslen, en t-shirt nedstoppad i sina blåjeans och på fötterna ett par oxblodsfärgade Doc Martens-kängor. Det var inte en helt ovanlig stil i Queens på den tiden, men den här pojken, som var av irländsk börd och hette Jerry, var exceptionellt tanig och hade ett par utomordentligt tjocka glasögon på sig. Dan och Jorge kände honom lite sen tidigare och frågade unisont vad som var på gång. Jerry svarade i nasal ton "Mjaa, mina herrar, det förhåller sig som så, att jag ämnar starta ett kriminellt förband. Ett sorts urbana ruffianer som håller ihop som ler och långhalm, tjoar och tjimmar natten lång och emellanåt ställer till med ett hejdundrandes rabalder!" Jorge, som bara veckan innan fullbordat en passionerad läsning av Dumas 'De tre musketörerna' blev eld och lågor. Och Dan, som länge känt ett svårplacerat behov av att eskalera sina småkriminella aktiviteter kände sig plötsligt fylld av ett varmt lugn vid tanken på att vara del av Jerrys gäng. "Pero, vad ska vårt nombre vara, Jere?" frågade Jorge. "Min mormor, som uppfostrade mig, betonade alltjämt vikten av fotriktiga skor för hållningens skull, och vikten av en renrakat kranium, enär det innebär ett sorts skyddsgarant mot löss. Mitt förslag, gentlemän, är Dr Martens Skinheads. Kanske kand det förkortas DMS? Då kan vi spreja det på väggar illa kvickt och undkomma snabbare än Röda Nejlikan själv!" Jorge och Dan sträckte fram sina högerhänder, och la dem på varandra. Dan sa, "Hädanefter kan ni kalla mig Danny Diablo, eller Lord Ezec". Jorge sa beslutsamt "Och jag, jag är numer Hoya Roc".

Och så gick det till när det infamösa DMS-crew bildades.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Intermediate school 145

2015-11-24T10:42:11Z

Rockin magellan:

På högstadieskolan Intermediate School 145 i Queens, New York år 1987 brukade en rundnätt gosse vid namn Jorge och en annan gosse som hette Dan spela basket med varandra. Det var kul även om Dan ibland brukade nypa Jorges bröst tills de blev lila och retas, så där som pojkar blir fostrade att göra för att uttrycka att någon är fin. Pojkarna hade en god vänskap. De pangade rutor och stal grillad kyckling från gamla italienska gubbar som hytte med näven och skrek oefterhärmliga könsordsharanger efter de små illbattingarna. Lyckligtvis var Dans pappa polis i området, så alla gubbar som klagade på sonen fick sig en uppsträckning, och sonen och hans kompis kunde fortsätta springa runt och kasta vattenballonger på tjejer med vita t-shirts och kissa på varandra i duschen.

En dag, när de spelade basket kom en annan gosse förbi. Han såg märklig ut. Han hade rakat hår, hängslen, en t-shirt nedstoppad i sina blåjeans och på fötterna ett par oxblodsfärgade Doc Martens-kängor. Det var inte en helt ovanlig stil i Queens på den tiden, men den här pojken, som var av irländsk börd och hette Jerry, var exceptionellt tanig och hade ett par utomordentligt tjocka glasögon på sig. Dan och Jorge kände honom lite sen tidigare och frågade unisont vad som var på gång. Jerry svarade i nasal ton "Mjaa, mina herrar, det förhåller sig som så, att jag ämnar starta ett kriminellt förband. Ett sorts urbana ruffianer som håller ihop som ler och långhalm, tjoar och tjimmar natten lång och emellanåt ställer till med ett hejdundrandes rabalder!" Jorge, som bara veckan innan fullbordat en passionerad läsning av Dumas 'De tre musketörerna' blev eld och lågor. Och Dan, som länge känt ett svårplacerat behov av att eskalera sina småkriminella aktiviteter kände sig plötsligt fylld av ett varmt lugn vid tanken på att vara del av Jerrys gäng. "Pero, vad ska vårt nombre vara, Jer?" frågade Jorge. "Min mormor, som uppfostrade mig, betonade alltjämt vikten av fotriktiga skor för hållningens skull, och vikten av en renrakat kranium, enär det innebär ett sorts skyddsgarant mot löss. Mitt förslag, gentlemän, är Dr Martens Skinheads. Kanske kand det förkortas DMS? Då kan vi spreja det på väggar illa kvickt och undkomma snabbare än Röda Nejlikan själv!" Jorge och Dan sträckte fram sina högerhänder, och la dem på varandra. Dan sa, "Hädanefter kan ni kalla mig Danny Diablo, eller Lord Ezec". Jorge sa beslutsamt "Och jag, jag är numer Hoya Roc".

Och så gick det till när det infamösa DMS-crew bildades.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Intermediate school 145

2015-11-24T10:41:19Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'På högstadieskolan Intermediate School 145 i Queens, New York år 1987 brukade en rundnätt gosse vid namn Jorge och en annan gosse som hette Dan spela basket med varandra....'

På högstadieskolan Intermediate School 145 i Queens, New York år 1987 brukade en rundnätt gosse vid namn Jorge och en annan gosse som hette Dan spela basket med varandra. Det var kul även om Dan ibland brukade nypa Jorges bröst tills de blev lila och retas, så där som pojkar blir fostrade att göra för att uttrycka att någon är fin. Pojkarna hade en god vänskap. De pangade rutor och stal grillad kyckling från gamla italienska gubbar som hytte med näven och skrek oefterhärmliga könsordsharanger efter de små illbattingarna. Lyckligtvis var Dans pappa polis i området, så alla gubbar som klagade på sonen fick sig en uppsträckning, och sonen och hans kompis kunde fortsätta springa runt och kasta vattenballonger på tjejer med vita t-shirts och kissa på varandra i duschen.

En dag, när de spelade basket kom en annan gosse förbi. Han såg märklig ut. Han hade rakat hår, hängslen, en t-shirt nedstoppad i sina blåjeans och på fötterna ett par oxblodsfärgade Doc Martens-kängor. Det var inte en helt ovanlig stil i Queens på den tiden, men den här pojken, som var av irländsk börd och hette Jerry, var exceptionellt tanig och hade ett par utomordentligt tjocka glasögon på sig. Dan och Jorge kände honom lite sen tidigare och frågade unisont vad som var på gång. Jerry svarade i nasal ton "Mjaa, mina herrar, det förhåller sig som så, att jag ämnar starta ett kriminellt förband. Ett sorts urbana ruffianer som håller ihop som ler och långhalm, tjoar och tjimmar natten lång och emellanåt ställer till med ett hejdundrandes rabalder!" Jorge, som bara veckan innan fullbordat en passionerad läsning av Dumas 'De tre musketörerna' blev eld och lågor. Och Dan, som länge känt ett svårplacerat behov av att eskalera sina småkriminella aktiviteter kände sig plötsligt fylld av ett varmt lugn vid tanken på att vara del av Jerrys gäng. "Pero, vad ska vårt nombre vara, Jer?" frågade Jorge. "Min mormor, som uppfostrade mig, betonade alltjämt vikten av fotriktiga skor för hållningens skull, och vikten av en renrakat kranium, enär det innebär ett sorts skyddsgarant mot löss. Mitt förslag, gentlemän, är Dr Martens Skinheads. Kanske kand det förkortas DMS? Då kan vi spreja det på väggar illa kvickt och undkomma snabbare än Röda Nejlikan själv!" Jorge och Dan sträckte fram sin högerhand, och la dem på varandra. Dan sa, "Hädanefter kan ni kalla mig Danny Diablo, eller Lord Ezec". Jorge sa beslutsamt "Och jag, jag är numer Hoya Roc".

Och så gick det till när det infamösa DMS-crew bildades.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

171 Aveny A

2015-11-23T13:40:46Z

Rockin magellan:

Ovanpå etablissemanger B.A.D Burgers i New York har rockhistoria utspelat sig. På övervåningen, nu en samlingsplats för stekos och den hippa ägaren av B.A.D Burgers samling antika rakhyvlar, brukade en helt annan verksamhet pågå. 171 Aveny A var legendarisk replokal och inspelningsplats för några av New York-punkens centralgestalter under 1980-talet. Ja, det var här Cro-Mags först plonkade ur sig basgången i 'World Peace', och Beastie Boys spelade in sin EP ''Pollywog Stew''. Här spelade också ett gäng udda fåglar i sammanhanget, rastafarierna i Bad Brains, in sin första giv, ROIR-kassetten. Ägaren av studion var en man vid namn Jerry Lee Lewis, som gärna hjälpte de yngre musikerna genom att skaffa fram allsköns utrustning som bastoppar och en telefon.

New York var på den tiden en fattig och farlig plats, långt från det medelklassmecka vi känner och tycker är töntigt idag. Killarna i Bad Brains kom från enklare bakgrund och tyckte så klart det var rätt festligt att det fanns en telefon i studion. Särskilt den entreprenöriellt sinnade sångaren i Bad Brains, HR, tyckte att det var viktigt att ha kontakt med omvärlden. Utan telefon, hur skulle han ha kunnat köpa gräs, sälja gräs och diskutera de bästa sätten att odla gräs på? Och kanske viktigast, hur skulle han annars ha kunnat ringa upp sin spirituelle vägledare i Etiopien för allsköns råd om de krämpor livet i Babylon ingjutit i hans kropp? HRs långdistansseanser kostade väldigt mycket pengar och snart fick studion 171-A en saftig räkning. Dagens förvirrade västerlänning som är insnärjd i ett kapitalist-demoniskt "betala-för-sig"-narrativ skulle så klart tänka att den var skyldig studion pengar och betala notan. Men de frisinnade Lejonen av Juda i Bad Brains var klyftigare än att låta sig förtryckas av Babylons instanser. Bad Brains flyttade illa kvickt ut ur studion. Men först såg de till att i enlighet med god rastasedvänja slå sönder alla instrument i studion som de misstänkte användes av homosexuella. I och med det avbräcket lades studion ner, och Jerry Lee Lewis gick i exil i öknen utanför Los Angeles.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

171 Aveny A

2015-11-23T10:58:37Z

Rockin magellan: Skapade sidan med 'Ovanpå etablissemanger B.A.D Burgers i New York har rockhistoria utspelat sig. På övervåningen, nu en samlingsplats för stekos och den hippa ägaren av B.A.D Burgers saml...'

Ovanpå etablissemanger B.A.D Burgers i New York har rockhistoria utspelat sig. På övervåningen, nu en samlingsplats för stekos och den hippa ägaren av B.A.D Burgers samling antika rakhyvlar, brukade en helt annan verksamhet pågå. 171 Aveny A var legendarisk replokal och inspelningsplats för några av New York-punkens centralgestalter under 1980-talet. Ja, det var här Cro-Mags först plonkade ur sig basgången i 'World Peace', och Beastie Boys spelade in sin EP ''Pollywog Stew''. Här spelade också ett gäng udda fåglar i sammanhanget, rastafarierna i Bad Brains, in sin första giv, ROIR-kassetten. Ägaren av studion var en man vid namn Jerry Lee Lewis, som gärna hjälpte de yngre musikerna genom att skaffa fram allsköns utrustning.

New York var på den tiden en fattig och farlig plats, långt från det medelklassmecka vi känner och tycker är töntigt idag. Särskilt killarna i Bad Brains kom från enklare bakgrund och tyckte så klart det var rätt festligt att det fanns en telefon i studion. Särskilt den entreprenöriellt sinnade sångaren i Bad Brains, HR, tyckte att det var viktigt att ha kontakt med omvärlden. Utan telefon, hur skulle han ha kunnat köpa gräs, sälja gräs och diskutera de bästa sätten att odla gräs på? Och kanske viktigast, hur skulle han annars ha kunnat ringa upp sin spirituelle vägledare i Etiopien för allsköns råd om de krämpor livet i Babylon ingjutit i hans kropp? HRs långdistansseanser kostade väldigt mycket pengar och snart fick studion 171 Aveny A en saftig räkning. Dagens förvirrade västerlänning som är insnärjd i ett kapitalist-demoniskt "betala-för-sig"-narrativ skulle så klart tänka att den var skyldig studion pengar och betala notan. Men de frisinnade Lejonen av Juda i Bad Brains var klyftigare än att låta sig förtryckas av Babylons instanser. Bad Brains flyttade illa kvickt ut ur studion. Men först såg de till att i enlighet med god rastasedvänja slå sönder alla instrument i studion som de misstänkte användes av homosexuella. I och med det avbräcket lades studion ner, och Jerry Lee Lewis gick i exil i öknen utanför Los Angeles.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: New York]] [[Kategori: Hardcore]]

Skopje

2015-11-21T11:22:47Z

Rockin magellan:

Skopje är huvudstad i Makedonien, som är en liten republik inklämd mellan Grekland, Albanien, Kosovo, Serbien och Bulgarien. Ekonomin består till stora delar av jordbruk men regeringen gör vad den kan för att locka till sig utländska investerare av alla dess slag. Någon dom inte försökt locka hit men som ändå dyker upp lite då och då är Entombeds skojfriska sångare L-G Petrov, som tycker om att semestra i det lilla landet i hjärtat av Balkan. Trots att det fortfarande finns många tydliga spår av de militära konflikter som utspelat sig i regionen tycker L-G att Makedonien är väldigt nice. Förutom den vackra naturen och det stilla livet i småbyarna utanför Skopje uppskattar han att ölpriserna är väldigt låga och att han slipper överhopas av frågor hela tiden om hur det var på den tiden back in the days när Entombed hette Nihilist och Nicke Andersson var med. Hellacopters var nämligen aldrig särskilt stora i Makedonien så när någon ur lokalbefolkningen sträcker sig upp för att knacka den väldige L-G på axeln är det oftast istället för att fråga om han vill köpa en souvenir. Normalt ler L-G då vänligt och förklarar att han inte behöver någon liten snidad nyckelring eller helgonikon för att påminnas om allt det fina med Makedonien för han har något så mycket bättre härifrån, nämligen sin älskade mor. Det lugn och den frihet han upplever här är ofta precis vad han behöver för att förbereda sig inför en viktig sånginsats som till exempel den på Left Hand Path, Hollow Man eller That's When I Became a Satanist.
[[Kategori: Makedonien]]
[[Kategori: Death metal]]

Diskussion:Tuba City

2015-11-17T20:34:02Z

Rockin magellan:

Osäker på kategoriseringen av Danzig som rock. Heavy metal känns kanske mer passande? Osäker på listan också. Tyckte mest det är kul att nämna Karelin. /J

Tycker Thatcher har en självklar plats! Och jag skulle kalla Danzig "Metal" utan något prefix, det ser lökigare ut så. //T-zone

Diskussion:Tuba City

2015-11-17T20:33:45Z

Rockin magellan:

Panama

2015-11-13T14:29:48Z

Rockin magellan:

När Van Halens platta 1984 kastas på skivspelaren och nålen närmar sig spåret 'Panama' tänker de flesta att de äntligen ska få sig en rockifierad historielektion om den centralamerikanska republiken med samma namn. Det finns mycket intressant att diskutera. Förväntan byggs upp, och frågor börjar röra sig i huvudet. Kommer Van Halen ta sig an den geopolitiska situationen i landet, som föranledde att USA:s regering stödde den fascistiske kokainfursten Manuel Noriegas maktövertagande 1983? Eller kommer de fokusera på Panamas ständigt accelererande export av räkor?

Det visar sig att 'Panama' inte handlar om något av de två alternativen. Istället är texten en klassiker inom hårdrocksgenren "beskriv-en-kvinna-med-fordonsmetaforer". Och det är för all del svårt att värja sig när David Lee Roth ömsom kaxigt skriar, ömsom brunstigt råmar:

"Ain't nothin' like it, her shiny machine. 
Got the feel for the wheel, keep the moving parts clean. 
Hot shoe, burnin' down the avenue. 
Got an on-ramp comin' through my bedroom" 

över Eddie Van Halens pumpande actionsfilmcoola rockriff. Men när nålen rör sig vidare över vaxet och resan till Panama är slut är man inte klokare över hur det egentligen låg till med den där rackarns kanalen de har där nere, och vem mördade egentligen general Torrijos 1981? Det enda bestående intrycket sången lämnar är den mentala bilden av hur David Lee Roth masserar sitt ollon till extas i avgasröret på en sportbil som har oturen att heta 'Panama'.

[[Kategori: Amerika]] [[Kategori: Panama]] [[Kategori: Rock]]

Diskussion:Panama

2015-11-13T13:19:52Z

Rockin magellan:

+++++
[[Fil:index.jpg|200px|thumb|left|]]

Mange takk
//Rasmus på crusttågluffen