Skillnad mellan versioner av "Peel Acres"
| Rad 1: | Rad 1: | ||
Peel Acres är en gård i byn Great Finborough i Suffolk, England. Det är här där den legendariske skivbolagsmannen John Peel lever ut sin sista tid på jorden och även sänder radio, stundtals, om någon gammal rockräv har vägarna förbi och tid att bli intervjuad. Men på sistone har Peel (Eng. ’skal’) softat ner lite med radiosändandet och hasar istället runt i sin kåk och ler för sig själv åt alla de undermåliga Peel sessions-skivor som kommit till på grund av hans förehavanden i olika BBC-studios genom åren. De lägger folk sina pengar på, tänker han, och skakar på huvudet medan han tittar på gårdens gässlingar som tågar förbi utanför fönstret – vissa kanske hamnar efter och måste springa för att komma ikapp gåsmamman. Men så bleknar leendet. Klockan är halv åtta på morgonen och frun har åkt till Stowmarket för att handla hundmat. Vad ska John hitta på idag? Det är jämt så tråkigt nu för tiden. Han ångrar lite att han bitvis dragit sig tillbaka från radiovärlden. Först kändes det skönt som fan att få vila och vara i fred med familj och vänner, men med tiden har det känts allt mer som att det är något som fattas. Ett tag försökte han fylla hålet med att odla i trädgården, men alla tomatplantor dog nästan direkt och päronträdet har knappt växt så det märks. Han hasar ut i köket och värmer en panini i smörgåsgrillen och bläddrar lite i en broschyr med bilder på gummistövlar i medan han väntar. Efter en stund lägger han en servett på en assiett och placerar paninin ovanpå, tar med en kopp rykande buljong och sätter sig vid bordet i the parlour. Här ligger en booklet från Napalm Deaths <i>Harmony Corruption</i>. Vad gör den här? Den ska ju vara i sitt fodral. Nåväl… Han bläddrar lite i bookleten, men tittar mest på bilderna. Försjunken i ett riktigt ruskigt collage tar han en stor tugga Panini. Hot! Hot! Ajajaj! Han frustar ut tuggan i servetten. Slänger den från sig och tittar bort. Det gör ont som fan i Peels mun. Det känns som att tungan är alldeles sträv nu, som sandpapper. <br><br> Knack, knack, låter det från dörren. Peel rusar upp, glad i hågen. Vem kan det vara? Alltid kul att få besök! Han formligen sliter upp dörren. Och vem är det som står där, tror ni, om inte Leslie West från Mountain! Kul! Peel skickar fram kardan och gör en ansats att säga, <i>Leslie, old chap. It is great to see you! Wanna sit down and record an interview about the good old days?</i> men ut kommer bara Jesjie oj sapp. Gejt ju see you… | Peel Acres är en gård i byn Great Finborough i Suffolk, England. Det är här där den legendariske skivbolagsmannen John Peel lever ut sin sista tid på jorden och även sänder radio, stundtals, om någon gammal rockräv har vägarna förbi och tid att bli intervjuad. Men på sistone har Peel (Eng. ’skal’) softat ner lite med radiosändandet och hasar istället runt i sin kåk och ler för sig själv åt alla de undermåliga Peel sessions-skivor som kommit till på grund av hans förehavanden i olika BBC-studios genom åren. De lägger folk sina pengar på, tänker han, och skakar på huvudet medan han tittar på gårdens gässlingar som tågar förbi utanför fönstret – vissa kanske hamnar efter och måste springa för att komma ikapp gåsmamman. Men så bleknar leendet. Klockan är halv åtta på morgonen och frun har åkt till Stowmarket för att handla hundmat. Vad ska John hitta på idag? Det är jämt så tråkigt nu för tiden. Han ångrar lite att han bitvis dragit sig tillbaka från radiovärlden. Först kändes det skönt som fan att få vila och vara i fred med familj och vänner, men med tiden har det känts allt mer som att det är något som fattas. Ett tag försökte han fylla hålet med att odla i trädgården, men alla tomatplantor dog nästan direkt och päronträdet har knappt växt så det märks. Han hasar ut i köket och värmer en panini i smörgåsgrillen och bläddrar lite i en broschyr med bilder på gummistövlar i medan han väntar. Efter en stund lägger han en servett på en assiett och placerar paninin ovanpå, tar med en kopp rykande buljong och sätter sig vid bordet i the parlour. Här ligger en booklet från Napalm Deaths <i>Harmony Corruption</i>. Vad gör den här? Den ska ju vara i sitt fodral. Nåväl… Han bläddrar lite i bookleten, men tittar mest på bilderna. Försjunken i ett riktigt ruskigt collage tar han en stor tugga Panini. Hot! Hot! Ajajaj! Han frustar ut tuggan i servetten. Slänger den från sig och tittar bort. Det gör ont som fan i Peels mun. Det känns som att tungan är alldeles sträv nu, som sandpapper. <br><br> Knack, knack, låter det från dörren. Peel rusar upp, glad i hågen. Vem kan det vara? Alltid kul att få besök! Han formligen sliter upp dörren. Och vem är det som står där, tror ni, om inte Leslie West från Mountain! Kul! Peel skickar fram kardan och gör en ansats att säga, <i>Leslie, old chap. It is great to see you! Wanna sit down and record an interview about the good old days?</i> men ut kommer bara Jesjie oj sapp. Gejt ju see you… | ||
| − | [[Kategori: England]][[ | + | [[Kategori: England]] [[Kategori: musikindustrin]] |
Versionen från 8 december 2015 kl. 20.42
Peel Acres är en gård i byn Great Finborough i Suffolk, England. Det är här där den legendariske skivbolagsmannen John Peel lever ut sin sista tid på jorden och även sänder radio, stundtals, om någon gammal rockräv har vägarna förbi och tid att bli intervjuad. Men på sistone har Peel (Eng. ’skal’) softat ner lite med radiosändandet och hasar istället runt i sin kåk och ler för sig själv åt alla de undermåliga Peel sessions-skivor som kommit till på grund av hans förehavanden i olika BBC-studios genom åren. De lägger folk sina pengar på, tänker han, och skakar på huvudet medan han tittar på gårdens gässlingar som tågar förbi utanför fönstret – vissa kanske hamnar efter och måste springa för att komma ikapp gåsmamman. Men så bleknar leendet. Klockan är halv åtta på morgonen och frun har åkt till Stowmarket för att handla hundmat. Vad ska John hitta på idag? Det är jämt så tråkigt nu för tiden. Han ångrar lite att han bitvis dragit sig tillbaka från radiovärlden. Först kändes det skönt som fan att få vila och vara i fred med familj och vänner, men med tiden har det känts allt mer som att det är något som fattas. Ett tag försökte han fylla hålet med att odla i trädgården, men alla tomatplantor dog nästan direkt och päronträdet har knappt växt så det märks. Han hasar ut i köket och värmer en panini i smörgåsgrillen och bläddrar lite i en broschyr med bilder på gummistövlar i medan han väntar. Efter en stund lägger han en servett på en assiett och placerar paninin ovanpå, tar med en kopp rykande buljong och sätter sig vid bordet i the parlour. Här ligger en booklet från Napalm Deaths Harmony Corruption. Vad gör den här? Den ska ju vara i sitt fodral. Nåväl… Han bläddrar lite i bookleten, men tittar mest på bilderna. Försjunken i ett riktigt ruskigt collage tar han en stor tugga Panini. Hot! Hot! Ajajaj! Han frustar ut tuggan i servetten. Slänger den från sig och tittar bort. Det gör ont som fan i Peels mun. Det känns som att tungan är alldeles sträv nu, som sandpapper.
Knack, knack, låter det från dörren. Peel rusar upp, glad i hågen. Vem kan det vara? Alltid kul att få besök! Han formligen sliter upp dörren. Och vem är det som står där, tror ni, om inte Leslie West från Mountain! Kul! Peel skickar fram kardan och gör en ansats att säga, Leslie, old chap. It is great to see you! Wanna sit down and record an interview about the good old days? men ut kommer bara Jesjie oj sapp. Gejt ju see you…
