Skillnad mellan versioner av "Sveavägen 90"

Versionen från 14 december 2015 kl. 10.22

Han går gärna genom Observatorielunden på vägen till sitt kontor på Sveavägen 90. Varje gång han gör det (några gånger i veckan) ställer han sig på den buckliga parkens högsta topp, lägger armarna i kors och tittar ut över centrala Stockholm. Meditativt stänger han sedan sina ögon och sträcker ut armarna så han står som ett kors, i vad som för en utomstående måste se ut som en sorts bön. I Stefan Carléns inre ser han sig själv med vingar. I ena handen håller han en vågskål, i den andra ett flammande svärd som han föreställer sig kallas "White Justice". Det låter ganska rassigt, men han känner inte att han själv har valt det, det bara kom till honom. Han står så ett tag, och låter sin inre gudomliga blick svepa över Stockholm.

Han ser plågade själar. En tant står på Pressbyrån i Solna, hon har jobbat 6 timmar utan rast. Hennes tantanklar, insvepta i brun nylon, är svullna och ömma. En ung kvinna med invecklad frisyr har stukat sin handled efter att en låda v-ringade tishor med pantertryck föll över henne på Bik Bok i Sundbyberg. Så många handelsanställda lider där ute, tänker Stefan. Som ekonomiansvarig på Handelsanställdas förbund önskar han att han med White Justice kunde skilja orättvisans huvud från dess kropp. Men ibland känner han sig maktlös, där han sitter med sina kalkyler på sitt kontor. Så långt från allt. Han formar sin mun som ett O och stämmer upp i ett klagande valläte som ekar över lunden. Han vaggar sakta, sida till sida, och absorberar alla handelsanställdas smärta tills hans röst förvrids till ett kvidande falsett. Han segnar ihop, som en ståtlig ballonghund drabbad av pyspunka. Han andas djupt och söker inom sig själv. Söker efter en plats i sitt minne där han var stark. Minnets vindlande strömmar drar honom till Kristinehamns 80-tal. Där var han stark. Han stod på scen, på pizzeria La Gondolas övervåning. Han var världens härskare när han sjöng. De spelade förband till Avskum. Kanske var det dumt att döpa bandet till Slaskfittorna, det är svårt att förklara idag. Men han känner sig fortfarande som en åskvigg när han för sig själv sjunger "Hon ville bara ha kuk". Först viskande, det är allt han mäktar med. Sedan lite högre, i takt med att han börjar resa sig igen. Inom sekunder står han rakryggad och mässar euforiskt. En ny dag har grytt, han knäpper med fingrarna i takt när han glider in på Sveavägen 90 och blinkar kaxigt åt Sven i receptionen. Minnena från Slaskfittorna är som Karlsson på takets propeller, de bär honom fram genom livet.