Patsy's pin ups beauty parlor
Hoya Roc sitter i en barberarstol i Albany, New York, 2014. En äldre herre friserar försiktigt de sträva stråna under hans haka, med den finess Hoya Roc uppskattar och kräver av sin barberare. Men han är inte glad. Utanför står hans vän Freddy Cricien och blir filmad. Deras band Madball spelar in videon till låten 'Doc Marten Stomp'. Egentligen borde han vara där ute och se hård ut bakom sin kompis Freddy. Kanske korsa armarna och överlägset titta ner mot kameran, som han brukar göra i Madballvideos. Freddy bad honom att komma ut, men han orkar inte, han gick med på att bli filmad när han blir rakad under hakan, men det är allt de får. Om de vill kan de ha med några gamla konsertklipp där han är med som utfyllnad. Igår läste han ut den medeltida novellsamlingen 'Decamerone' av Giovanni Bocaccio (1313 - 1375), och han känner sig inte på humör för att vara tuff på kamera. Berättelserna om otrohet och otyglad lust i den italienska pestsmittans skugga lämnar honom ingen ro idag. Hans polyesterjersey med Madballs logotyp "galenbollen" på är alldeles svettig. Det känns som att han är inslagen i grisskinn. Varför behöver människor ett hot om död för att öppna sig? tänker han. Kan vi inte alla vara fria hela tiden? Kan vi inte låtsas som att vi var i den där borgen, där alla berättar de märkligaste berättelser de har? Det är faktiskt sannolikt att en pandemi liknande pesten blir den mänskliga civilisationens undergång, eftersom vi förr eller senare kommer bli resistenta mot alla existerande former av antibiotika. Varför måste vi vänta på att slutet börjar? I nån bemärkelse har det redan börjat. Han börjar fundera över vad han skulle berätta. Kanske något om sin farfar, som var mjölnare, det ryktades att han hade en affär med en grevinna en gång.
Hans tankar avbryts av ett pruttljud. Mike Justian, bandets nya trummis sedan Max Weinbergs son hoppade av, har släppt sig och tittar fylld av förväntan på Hoya Roc. Mike gör sånt för att få uppmärksamhet och för att passa in i bilden av hur Madball ska vara, ett gäng äckliga idioter. Hoya Roc känner sig trött inombords. Var det allt livet blev? Han skulle kunna säga ifrån, upplysa Mike om att han uppriktigt sagt blir äcklad sånt beteende. Inte bara fysiskt, men han tycker också det är frånstötande med vuxna karlar som beter sig som barn för att vinna sin omgivnings respekt. Men den vuxnes röst är bara ett eko i hans kropp, han vet att det är för sent att ändra sig, den bild av Hoya Roc som finns i folks medvetanden är för starkt förankrad för att ändras nu. Det smattrar till i vinylsätet när hans gas lämnar kroppen. Men den som känner Hoya Roc hör inte flatulens, utan ett sorgset rop på hjälp.
