Edsbyn

Från Videnskaben Atlas
Version från den 6 november 2015 kl. 21.09 av Dangerzone2010 (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Edsbyn är en tätort i södra Hälsingland samt centralort i Ovanåkers kommun, Gävleborgs län. Förutom ortens framgångsrika bandylag är det inte mycket folk känner til...')

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Edsbyn är en tätort i södra Hälsingland samt centralort i Ovanåkers kommun, Gävleborgs län. Förutom ortens framgångsrika bandylag är det inte mycket folk känner till om stället. Men en sak som får Edsbyn att sticka ut i rocksammanhang är det faktum att det var här Matz Robert "Robban" Eriksson, trummis i The Hellacopters, bodde under barndomen. Robbans familj kom till byn när han var blott fyra år gammal och det var inte förrän i gymnasieåldern han flyttade vidare till Östersund. Detta innebär att det var i Edsbyn Robban upplevde många av barndomens vackra och stunder. Det var där han tappade sin första tand, metade upp sin första fisk och fick sin första kyss. Det var där han för första gången klättrade ett träd, och vinkade ner till sin älskade mor, som trots sin oro för sonen som satt högt där uppe i trädkronan lyckades tvinga fram ett leende. Det var i Edsbyn Robban satte ihop sin första byggsats utan hjälp från en vuxen. Kanske visade han stolt upp det lilla Spitfireplanet för sin far, som kanske lade undan tidningen för ett ögonblick och klappade sin sons huvud, förundrad över hur fort tiden går och att Robban redan var stor nog att göra något så svårt.

Kanske sprang Robban utför gräsbevuxna slänter om våren, uppfylld av ett barns gränslösa glädje över att finnas till. Om sommaren kanske Robban sparkade boll eller pallade äpplen med de andra pojkarna i grannskapet och om hösten kanske de krattade ihop löv i en stor hög som de sedan kastade sig i så att de gula och röda löven spreds för vinden i vinden. Kanske låg Robban en januarikväll i den nyfallna snön efter att ha gjort en snöängel och såg upp mot den ändlösa rymden och stjärnorna som gnistrade där ovan. Kanske tänkte han då det mysterium som varje människas liv innebär. Kanske viskade han för sig själv: ’Vilka är vi, vi passagerare på rymdskeppet jorden, som ändlöst färdas genom tomheten?’