Nässjö

Ah, Nässjö. Bara man tänker på stället är det som att en liten vind blåser in genom springorna i fönsterfodret, en vind som bär med sig en stank av småländsk trångsynthet och lutheransk moral. Ska man fatta sig kort kan stan sägas vila på fyra grundstenar: Svensk 60-talsbrutalism, smakfullt uttryckslös rondellkonst, tacofredag och ett dussin Sverigedemokratiska i kommunfullmäktige. Hela Småland är som bekant ett jävla helvete, men frågan är om inte Nässjö utmärker sig för sin gråa svennighet även i detta höglänta landskap. Många trodde att trenden hade vänt när byn sket ur sig Backyard Babies på nittiotalet. Man frågade sig om man nu skulle ha ytterligare en fritidsaktivitet, förutom idrott och rasistisk aktivism, nämligen att njuta av lokal rockmusik. Svaret var ett rungande nej. Som alla vet hade detta kajaltäkta pojkrockband inga som helst positiva effekter på vare sig Nässjö eller landet i övrigt. Tur då att Nässjösönerna i Kongh av ren desperation och hatkärlek till bygden tog tjuren vid hornen och bildade ett sludgeband. Med detta har de sedan kuskat omkring i riket för att visa upp en annan bild av hemstaden, en som är mindre kolmörk och ångestframkallande än den gällande. Bandets två låtar på svenska - ’Tänk på döden’ och ’Skymning’ – är exempel på hur Kongh använder sig av ett målande språk för att förändra människors attityd till Nässjö.