Uppsala

Många som kommer till detta uppslagsverk kastar sig genast över artikeln om Uppsala eftersom denna stad är en vit fläck i rockvärldens kosmologi. Uppsala är Sveriges fjärde största tätort, så det borde rent statistiskt finnas mer att hämta från 018-regionen än från till exempel polarstaden Umeå, resonerar den rockintresserada och med jeanstyg insvepta läsaren. Uppsala är sedan en tid tillbaka dessutom en studentstad och därför kan man gissa sig till att där finns en del unga människor som önskar uppleva och framföra rockmusik. Men dessvärre är staden också lite av ett frireligiöst och borgligt centrum så till den milda grad att klockorna i de tvenne kyrktornen stannar.

Det börjar bra när man tänker på rock i Uppsala. Det är ju trots allt här som Janne Juttilla håller till med sitt Studio D-takt. Staden är också hemort för framträdande akter som fredsivrarna i Diskonto och -motståndarna i Watain. När det gäller droginspirerad musik erbjuds de avsomnade stonerbanden Burnher och Freedom Bleeder, samt fortsatt aktiva S:t Erik. Det finns också en hel drös black och death metal-band att välja på, men förutom redan nämnda akter är tyvärr inget speciellt bra, vilket är lite synd.

När det gäller kristen rock däremot, liksom studentkörer och kabarémusik ligger Uppsala i den absoluta framkanten. Här kan ingen mäta sig. Inom just dessa genrer får musikstäder som Detroit och Bristol känna sig besegrade, för det blir bara pinsamt om de försöker jämföra sig med Carl von Linnés och Olof Rydbäcks spirituella hem. Tyvärr bidrar inte detta på något vis till bilden av Uppsala som en lite farlig och spännande stad som oblygt breder ut sig mitt på Uppsalaslätten. Nej, den som önskar höra drivmedelsosande rock gör rätt i att snöra på sig de gamla skridskorna och skrinna nedför Fyrisån till Mälarområdet och besöka mer coola orter som Köping, Strängnäs och Stockholm istället för att sitta och häcka i Botaniska trädgården och hoppas på att något danskt garageband ska köra åt fel vid utfarten från Arlandas terminal fem.