Skillnad mellan versioner av "Sundsvall"

Från Videnskaben Atlas
Hoppa till: navigering, sök
 
(2 mellanliggande versioner av 2 användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
 
Sundsvall, stenstaden, sattes på kartan 1980 i och med att Sveriges första, men tyvärr icke sista, ska-punkskiva släpptes: Rasta Hundens självbetitlade debutalbum. Dessförinnan hade förstås sundsvallsborna utsatts för en rad spelningar på klassiska rockhaket Pipeline på Kyrkgatan 6. Månget sundsvallskt ögonbyn höjdes då Rasta Hunden för första gången lät sin blandning av sällsamma karibiska toner och anglosaxisk poprock ljuda i lokalen, men man hade ju inte så mycket annat att lyssna på.  
 
Sundsvall, stenstaden, sattes på kartan 1980 i och med att Sveriges första, men tyvärr icke sista, ska-punkskiva släpptes: Rasta Hundens självbetitlade debutalbum. Dessförinnan hade förstås sundsvallsborna utsatts för en rad spelningar på klassiska rockhaket Pipeline på Kyrkgatan 6. Månget sundsvallskt ögonbyn höjdes då Rasta Hunden för första gången lät sin blandning av sällsamma karibiska toner och anglosaxisk poprock ljuda i lokalen, men man hade ju inte så mycket annat att lyssna på.  
  
Eftersom ska-punk är något lågt och förfärligt kan man lätt förstå att ett minne som fortfarande ligger mången sundsvallsbo varmt om hjärtat är dagen då kvalitets-Oi!bandet Sham 69 spelade i staden: den 30 januari 1980. Än idag kan man se krokiga gamla stålverksarbetare traska längs E4:an med ett mystiskt leende på läpparna och blicken liksom vänd inåt, mot själens avlägsna skattgömmor. Här hade man blivit förtryckt av kapitalet allt sedan storstrejken, barnen hade flyttat till Umeå eller Stockholm för att gifta bort sig, och när man just trodde att det skulle bjudas på lite hederlig arbetarklassrock pådyvlades man nåt slags jävla ska-punk på svenska. Hela hösten 1979 satt arbetarna på Kyrkgatan 6 med varsin avslagen öl framför sig och stirrade, förbittrade och vilse. Man kände kanske att barnadomens naiva glädje liksom pös ut ur en som röken från Ortvikens pappersbruk, att livsviljan förbrunnit så som staden under storbranden 1888, att det inre var lika dött som stenen i stans många sekelskiftesbyggnader.  
+
Eftersom ska-punk är något lågt och förfärligt kan man lätt förstå att ett minne som fortfarande ligger många sundsvallsbor varmt om hjärtat är dagen då kvalitetspunkbandet Sham 69 spelade i staden: den 30 januari 1980. Än idag kan man se krokiga gamla stålverksarbetare traska längs E4:an med ett mystiskt leende på läpparna och blicken liksom vänd inåt, mot själens avlägsna skattgömmor. Här hade man blivit förtryckt av kapitalet allt sedan storstrejken, barnen hade flyttat till Umeå eller Stockholm för att gifta bort sig, och när man just trodde att det skulle bjudas på lite hederlig arbetarklassrock pådyvlades man nåt slags jävla ska-punk på svenska. Hela hösten 1979 satt arbetarna på Kyrkgatan 6 med varsin avslagen öl framför sig och stirrade, förbittrade och vilse. Man kände kanske att barnadomens naiva glädje liksom pös ut ur en som röken från Ortvikens pappersbruk, att livsviljan förbrunnit så som staden under storbranden 1888, att det inre var lika dött som stenen i stans många sekelskiftesbyggnader.  
  
Men då, vettu, då kliver Jimmy Percy och hans hejdukar upp på scen och börjar medelst sång och musik att skildra ett liv man kan känna igen sig i och förstå sig på. Ja ni kan ju förstå vilka scener som utspelade sig. Man gladdes, drack skrattandes och hojtandes skummande öl ur stövelformade glas, bildade armkrok med bordsgrannen och vajade fram och tillbaka, och högg i under refrängen på ”If the kids were united”. Efter en lång, karnevalisk kväll pulsade man sedan hem och hämtade matlådan innan man begavs tillbaka till kneget igen.
+
Men då, vettu, då kliver Jimmy Percy och hans hejdukar upp på scen och börjar medelst sång och musik att skildra ett liv man kan känna igen sig i. Ja ni kan ju förstå vilka scener som utspelade sig. Man gladdes, drack skrattandes och hojtandes skummande öl ur stövelformade glas, bildade armkrok med bordsgrannen och vajade fram och tillbaka, och högg i under refrängen på ”If the kids are united”. Efter en lång, karnevalisk kväll pulsade man sedan hem och hämtade matlådan innan man begav sig tillbaka till kneget igen.
  
 
[[Kategori: Sverige]] [[kategori: punk]]
 
[[Kategori: Sverige]] [[kategori: punk]]

Nuvarande version från 11 november 2015 kl. 15.14

Sundsvall, stenstaden, sattes på kartan 1980 i och med att Sveriges första, men tyvärr icke sista, ska-punkskiva släpptes: Rasta Hundens självbetitlade debutalbum. Dessförinnan hade förstås sundsvallsborna utsatts för en rad spelningar på klassiska rockhaket Pipeline på Kyrkgatan 6. Månget sundsvallskt ögonbyn höjdes då Rasta Hunden för första gången lät sin blandning av sällsamma karibiska toner och anglosaxisk poprock ljuda i lokalen, men man hade ju inte så mycket annat att lyssna på.

Eftersom ska-punk är något lågt och förfärligt kan man lätt förstå att ett minne som fortfarande ligger många sundsvallsbor varmt om hjärtat är dagen då kvalitetspunkbandet Sham 69 spelade i staden: den 30 januari 1980. Än idag kan man se krokiga gamla stålverksarbetare traska längs E4:an med ett mystiskt leende på läpparna och blicken liksom vänd inåt, mot själens avlägsna skattgömmor. Här hade man blivit förtryckt av kapitalet allt sedan storstrejken, barnen hade flyttat till Umeå eller Stockholm för att gifta bort sig, och när man just trodde att det skulle bjudas på lite hederlig arbetarklassrock pådyvlades man nåt slags jävla ska-punk på svenska. Hela hösten 1979 satt arbetarna på Kyrkgatan 6 med varsin avslagen öl framför sig och stirrade, förbittrade och vilse. Man kände kanske att barnadomens naiva glädje liksom pös ut ur en som röken från Ortvikens pappersbruk, att livsviljan förbrunnit så som staden under storbranden 1888, att det inre var lika dött som stenen i stans många sekelskiftesbyggnader.

Men då, vettu, då kliver Jimmy Percy och hans hejdukar upp på scen och börjar medelst sång och musik att skildra ett liv man kan känna igen sig i. Ja ni kan ju förstå vilka scener som utspelade sig. Man gladdes, drack skrattandes och hojtandes skummande öl ur stövelformade glas, bildade armkrok med bordsgrannen och vajade fram och tillbaka, och högg i under refrängen på ”If the kids are united”. Efter en lång, karnevalisk kväll pulsade man sedan hem och hämtade matlådan innan man begav sig tillbaka till kneget igen.