Canterbury

Canterbury, i sydöstra England, är som ett moln. Molnet är vitt och fluffigt, precis som stadens ca 40.000 smör- och marmeladslukande invånare. Molnet är lätt, precis som livet i Canterbury. Staden är byggd kring ett flertal universitet och högskolor, och när man strövar på någon av de många campusområdena förväntar man sig att när som helst stöta på Lord Sebastian Flyte, med sin teddybjörn Aloysius under armen.

Molnet är också ett sorts rök, och det har onekligen rökts mycket i Canterbury. Förutom att vara ett akademiskt och kristet centrum (biskopen i Canterbury har sitt säte där), är staden ground zero för den så kallade Canterburyscenen, en musikscen kännetecknad av dess avantgardistiska fusion av frijazz och psykedelisk pop. Det var under 1960-talet som en hel generation killar i Canterbury, inte längre oroade över att bli förintade i ett världskrig, började kombinera sina musikteoretiska studier med att inmundiga stora doser marijuana. Resultatet av detta blev ett engelskt världsarv, i form av psykedeliska majestäter som Egg, Caravan och Soft Machine. Canterburymusikerna är i regel hobbitliknande varelser, både till utseende och temperament. Robert Wyatt är canterburyscenens arketyp. Han bor i en välinredd grop med ett lock på, strax utanför staden, där han till dags dato fortsätter röka kopiösa mängder ganja och författa banbrytande jams.